Morgonpigg Sundström i Laisvall
 

Den 26 juli i år kunde Anders Sundström titta ned på Grönland och fylla på champangeglaset. Det var inte bara det att han var på resa eller att han fyllde år just den här dagen. Nej, den främsta glädjen låg i att han varit med och räddat gruvjobben i Norrbotten och Västerbotten.
- Det var en härlig känsla, det var stort. Jag frös.
Dagarna innan hade han varit i Kanada och medverkat till att få 28 bankers underskrifter för att bankerna skulle omvandla sina lån till aktier.
Riskkapitalet på 1 100 miljoner kronor hade han varit med om att skrapa ihop i Sverige med stöd av Göran Collert, Föreningssparbanken, och finansmannen Carl Bennet.
För det var när regeringen var ovillig att skjuta till pengar, som Sundström vände sig till bank- och finansvärlden. Och därmed hamnade han även i september som vice ordförande i den nya styrelse som ska leda Bolidens verksamhet.
Och de svindlande transaktionerna i bolaget blir också en av de frågor som intresserar när Anders Sundström besöker Laisvall.
- Allt man tog i var bara skit..., säger Sundström på fikaplatsen på förrådet.
Kicki Lindström, Lage Lestander, Thomas Johansson och Sven-Åke Dahlberg nickar.
- Man hade köpt grejor som inte var så bra. Den första morgontimmen blir det besök hos Berth-Ove Lundmarks skiftlag. Och Berth-Ove tog med Sundström till olika arbetsplatser under jord. Han berättade om samhället Laisvalls nedrustning och beskrev ilskan över beslutet om att ta bort asfalten från vägarna och anlägga grusvägar i höst.
- En himla bra tajming, ler Sundström och säger att det inte alls behöver bli billigare med grusvägar. Kortsiktigt, ja. Men de behöver underhållas.
Morgonens avslut blev ett besök på fackexpeditionen där metalls styrelse i Laisvall var samlad till ett möte. Det blev ett av avbrott med mycket skratt. Inte minst om älgjakt - Anders Sundström har tagit jaktlicens ock jagat i sin fars hemtrakter i Töre i höst (men plockade mest bär och lyssnade på radio) - och om testföretaget Bosch planer om nya anläggningar. För varför skulle inte verkstäderna och lagerutrymmena i Laisvall kunna vara till nytta?

(Dessa är med på bilderna:)
Alf Holmlund gjorde sin sista dag efter 25 år i gruvan. Han berättade om sitt nya jobb i Renström och diskuterade pendelvägen Piteå-Renström med Sundström.
I verkstäderna guidade Hans Stridsberg och Björn Johansson.
Karl-Lennart Lundmark berättar om gruvans hårda berg.


Lisbeth Näslander på förrådet berättade om sina framtidsplaner. Hon ska läsa på distans.
Ekonomisk debatt i fikarummet: fr v Sven-Åke Dahlberg, Kicki Lindström, Lage Lestander, Thomas Johansson och Anders Sundström.
Mycket skratt på fackexpeditionen med Helge och de andra i metallfacket.

 

Sundström förhör sig om vad alla ska göra nu gruvans stängs. Hur ska det gå med metalls avdelning? Gå upp i Kristineberg eller Piteå?
Träffen avslutas med att konstatera att gruvindsutrin skapar ett stort mervärde. En basnäring är en basnäring.

Foto: Maria Söderberg 12.10.2001

 



 

Krönika: Anders Sundström till Laisvall

Sedan mars 2001 har jag försökt få Sparbanken Nord intresserad av att stödja dokumentationen i Laisvall.
Jag såg framför mig hur de till exempel skulle kunna sponsra en utställning på Silvermuseet.
I Föreningsbanken och i Sparbanken har ju människor i Laisvall och inte minst de anställda vid Boliden Mineral gjort sina bankaffärer och lagt upp sina konton.
Inför ett besök i Piteå i slutet av mars faxade jag alltså mina första försök att få tag i den arbetade styrelseordföranden Anders Sundström. Trots upprepade försök att nå honom via sin sekreterare och nya fax, så gick det inte så bra.
Dessa dagar höll han nämligen intensivt på att försöka rädda - ja just det - gruvbolaget Boliden Mineral AB.
Den 22 juni skickade jag ett brev till Sparbanken Nord och en kopia av den ansökan som länsstyrelsen fick den 7 juni. I brevet till Anders Sundström skrev jag bl a:

"När gruvschakten fylls igen och skippen slutat sin vandring i laven tror jag att det kommer att bli ohyggligt tomt. Detta tomrum - som för många kan innebära en svår omställningkan självklart inte lösas med dokumentation. Men det kan vara ett sätt att bevara och förklara vad som hänt under en tid som kan mätas i två generationer.
Som fotograf och journalist ligger det en stor utmaning i att skildra en sådan epok. Gruvor kommer och går, dess tid är uträknad. Men minnena och händelserna kring gruvans drift och de samhällen som formas kring dessa är svårare att beskriva. Här har jag främst valt fotografiet som arbetsmetod."

På två månader hände inget. Men så en dag i mitten av augusti, när jag stod mitt i korsningen Sveavägen - Kungsgatan i Stockholm, ringde mobilen. Det var Anders Sundström. Han undrade nyfiket hur det gick med min dokumentation. Självklart hade han läst Piteå-Tidningen där flera uttryckt sin irritation över näringslivsnämndens nekande besked om att stödja mitt projekt.
Vi beslutade om att träffas i Arjeplog första söndagen i september. Han skulle ändå åka upp.
Det blev en lång söndag i Arjeplog den dagen.
Inget hände, jag kollade att mobilen var påslagen minst tio gånger. Nej, tjugo.

Istället satt jag och arbetade med en tidning till Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Här blandades alla världens ämnen: Moldavien och den ohyggliga människohandeln med barn och kvinnor. Det odemokratiska valet i Vitryssland. Narkotikamissbruket i S:t Petersburg. Anton Tjechovs och Olga Knippers underbara brevväxling. Alla ämnen var härliga undanflykter för tankarna på pengar.
Min ekonomi var i botten. Familjens ekonomi var i botten. Jag hade dragit på oss skulder på 80 000 kr och satsat - vid den tiden - 2,5 månaders obetalt arbete på dokumentationen.
(Och nu käre läsare av dessa hemsidesrader kan det vara läge att få en insikt i en frilansares inre: skammen att inte kunna betala för sig. Att tvingas ringa till mina leverantörer av foto och datamaterial och säga att snälla, låt inte inkasso gå till fogden. Då hamnar jag verkligen under isen! Nu avslutar jag denna parentes med att säga det jag brukar säga när någon ändå undrar varför man är så himla korkad att arbeta så här: jag vill och kan inte göra annat. Det ordnar sig. Till slut. Och jag trivs med mitt liv.)

Jag återkom till Laisvall. Den 22 september ställde jag ut bilder på Markan i Laisvall. Boliden Mineral bjöd alla på lunch. Det hölls lotteri. Det kom mer än 250 personer den dagen! Kanske 300. Det var Eva Wikströms och Stig-Erik Nyströms gissning. De flesta antecknade sig nämligen i en dagbok för dagen.
I foajén fanns Bolidens bilder från gruvstarten och fram till sextiotalet.
I Markans rökrum fanns mina gamla och nya bilder. Här trängdes besökare hela dagen för att bläddra igenom bilder, köpa ett fotografi (för dagen realiserade) eller bara betrakta och minnas vad som hänt. (klicka här för bilder)

Hit måste fler! tänkte jag och ringde till en av mina supportrar Ingela Bergman. Hon ville, men kunde inte. Dök istället upp på tisdag och blev överväldigad. Fem fotografier inköptes omgående till Silvermuseet. Nu finns Valborg Lestander, Stig-Erik Nyström, Anneli Öhman och Tage Joki i museets samlingar. Ingela besökte även gruvan, dvs ovan jord både tisdag och onsdag denna vecka.

Jag ringde till Albert Lestander, igen, och bad honom se mina bilder. Kanske komma till Laisvall? Se vad som pågick? Nej, han hade inte tid. Almanackan var fullspäckad. Jag hade haft en chans att visa mitt projekt för kommunstyrelsen den 27 augusti, men kunde inte: ett jobb (pengar!) satte krokben för just den dagen.
Jag ringde till min gamla barndomsvän Ingrid Edholm Vikström (har just skrivit om henne i tidningen Vänsterpress) och hennes Robert - som ju är ordförande för vänsterpartiet i Arjeplog. nej, de kunde inte komma. Men senare, gärna.
Då ringde jag till Anders Sundström. "Nu får du komma och se vad jag gör" och - menade jag - "folk i Laisvall och i gruvan skulle uppskatta om du kom".
Uppenbarligen tog det.
Jag tror han förstod allvaret i Laisvall. Visst gjorde han det. En gruva läggs ned. Ett samhälle löses upp. Självklart är det viktigt att - om så för en kort stund - se och lyssna till människor i en utsatt inlandskommun vars hela liv är satt i gungning.
Min dokumentation är definitivt en sidofråga, men det fungerade som en hävstång.
Dessutom var ju Anders Sundström numera styrelseledamot i Boliden Mineral AB. Därtill aspirant på att få en plats i riksdagen efter nästa val.

Besöket blir av den 11 oktober. I Laisvallgruvan har Björn Johansson och Bertil Holmqvist lagt upp ett program för besöket.
Det blir inte någon längre tid över för bildvisning, det förstår jag, men tio minuter? Då är jag nöjd.
Sedan håller jag tummarna hårt för att mina ansökningar ska komma i ett nytt ljus denna vecka.

Med hälsningar, Maria Söderberg

 
PS. Se mer om mina senaste aktiviteter:
- Om Europas sorgebarn Vitryssland: Se www.vitryssland.nu.
- Afghanistan: Klicka här och se min text i Expressen den 19/9 och tal på Sergels torg den 5 oktober.

 
 
Tillbaka till första sidan.