Den sista salvan
 

Den sista oktober skjuts den sista salvan i Laisvallgruvan.
En nästan sextio år lång framgångssaga om människor och malm är inne på sitt sista kapitel.
Ett bildreportage av fotografen Maria Söderberg, född och uppväxt i Arjeplog.

Den 27 oktober publicerades detta femsidiga reportage i DN:s bilaga LördagSöndag. Här är texterna i en tidigare version. När de publicerades fick nämligen en del strykas ned. Redaktionen ville ge bilderna mer plats.

 
Blymalmen är slut

Sedan 1943 har salvorna tryckts av i Laisvall. Nu är det oåterkalleligen slut. Den 31 oktober tystnar lastare, kross, borrare, truckar och de dieseldrivna motorerna. Alla nedgångar cementeras och förseglas. I januari 2002 stängs pumparna och sjön Laisans vattnet forsar in med fyrahundra kubikmeter i sekunden.
I början av andra världskriget saknades bly i landet och svaret blev gruvaktiebolaget Bolidens nya fyndighet i Skorro. Så borde nämligen den nya gruvorten i Lapplands inland hetat för Laisvall var redan upptaget.
Det var ett småbrukarsamhälle fyra kilometer söderut som grundades 1789. Den kungliga poststyrelsen fattade dock med ett penndrag beslut om att Laisvall i fortsättningen skulle heta Laisvallby. Laisvall fick uppstå på ny plats 1943. "Stöld" skriver byborna femtio år senare, men då var det så dags.
Etableringen av den nya gruvorten gick snabbt. Till den stillsamma fjällkommunen Arjeplog anländer en helt ny befolkning. De kommer från Västerbottens gruvorter, men även från Norge, Karelen, Finland, Tyskland och Holland. Det skapas en kulturell och etnisk smältdegel i Laisdalen vars like får sökas i det föregående gruvprojektet i kommunen:
silverbrytningen i Nasafjäll på 1600-talet.
För arjeplogsborna var det näst intill otänkbart att gå ned i gruvan. Silikosfallen skrämde och det mörka underjordsarbetet. Först i slutet på sjuttiotalet började kommunens egna invånare söka sig till gruvarbetet. Lönen var bra. Skiftgången passade dem som ville ha en ledig vecka då och då.
Ingen annanstans i Arjeplog kommun var klassamhället så synligt som i Laisvall. I Gränd - som kommer från ordet "storknackargränd" - bodde stora barnfamiljer i tvåvåningshus med fyra lägenheter.
På Tennisvägen fanns bostäder för ingenjörer och gruvchefer.
Laisvallgruvan blev en framgångssaga som gav en inlandskommunen viktiga skattekronor. Över sextio miljoner ton malm har brutits under gruvans livslängd. Bly- och zinkkoncentrat har forslats till Rönnskärsverket vid kusten. Bo Johan Nilsson, chef för Bolidens svenska gruvor, brukar framhålla den speciella laisvallandan som ett föredöme.
Vad den andan är förstår man när man ser produktionsresultat som in i det sista överträffar allas förväntningar. Trots nedläggningsbelut som berör 190 anställda och 25 entreprenörer kör gruvan för fullt.
Och trots - kan det vara på sin plats att tillägga - svindlande utlandsaffärer i Bolidens tidigare ledning som dränerade företaget på miljardkapital.
Laisvall har tvåhundra invånare idag. Som mest fanns här över sexhundra. Tretton familjer har barn under arton år. Det är denna grupp och de unga som blir arbetslösa som ligger närmast till att ge sig.
- Samhället är på väg att läggas ned, säger Catrin Lundmark, 38 år och trebarnsmor, som undrar hur det ska gå för Konsum, underhållet av vägarna och övrig samhällsservice.
Hon arbetade tidigare i gruvans förråd men är idag sjukskriven på grund av förslitningsskada.
- Kommunen bryr sig inte. Laisvall har skött sig själv i alla tider och nu lämnas vi åt sidan.

 
Nadokvägen 7

- Det känns som om jag ger upp, säger Pia Johansson, 28 år och trebarnsmor.
- Jag har varit övertygad om att det skulle gå, men nej.
Hon plockar ihop några saker från det välpyntade köket.
- Det finns inget val, det är svårt stanna kvar, säger Stefan.
- Hon måste ju också ha ett liv.
- Ja, det blir bättre att flytta in till Arjeplog för mig, ungarna måste kunna börja i en riktig skola, fortsätter Pia som är uppväxt i Luleå.
- Tänk bara om Stefan får utlandsjobb, ska jag vara här ensam med tre barn och inget jobb? Det är fruktansvärt osocialt här.
- Ledsamt och sorgligt, fyller Stefan i.
Han har växt upp i Laisvall och arbetat arton år i gruvan som elektriker. Nu siktar han på utlandsuppdrag inom Boliden Contech.
Längre ned på gatan bor hans mor Ketty. När Stefan var tre år omkom hans far i en skrotningsolycka. Det var det andra dödsfallet i gruvan en och samma vecka i maj 1968.
Chocken och sorgen låg som ett vått förlamande täcke över samhället. Men Stefan och hans yngre syster växte upp med energisk mor och en inkännande omgivning. Stefan berättar om den frihet han kände som barn.
- Det fanns inga gränser, alla dörrar stod öppna.
Utanför köksfönstret är det stilla eftermiddag på Nadokvägen. Hos närmsta grannen Karl-Lennart står en trailer med båt.
Slängda cyklar på grusgångar och en och annan moped vittnar om att det finns ungdomar i trävillorna.
- Ta en fredagkväll, säger Pia.
- Ungarna har somnat. Det är mörkt. Vad ska man göra här?
Stefan:
- Vi får väl se hur det blir senare i höst.
Yngste sonen Joakim, fyra år, har plockat ihop sina leksaker i en vit plastback och får hjälp att stuva in den i bilen. Dammsugaren ska med. Barnens cyklar hakas fast.
- Rille! ropar Pia och går ut på vägen.
- Kom!
Hunden hoppar upp i hennes famn. Hon står kvar ett tag på Nadokvägen och kramar om den. Sonen Joakim springer fram och håller om hennes ena ben. Hon släpper greppet om Laisvall.

 
Tage Joki kunde berget

- Dieselavgaserna i gruvan förkortar mitt liv. Jo, nog är det så.
Han brukar ha och få rätt Tage Joki, även om det denna gång inte finns någon någon medicinsk möjlighet att ta reda på sanningen.
Han sitter i sitt kök på Björkgatan i Piteå. Det är smällkallt ute, en gnistrande lördag i mars. Huset är till salu, men det hade gått trögt med försäljningen.
Tage är döende i lungcancer.
Men bitter? Nej. Han tycker att han haft ett bra liv.
- Nej, det är nog värre för de andra.
Han berättade om systern - en gång bestod syskonskaran av elva, nu är de nio kvar - som ringer ibland. Systern vill prata, men bara gråter och Tage lägger på luren.
Han tänkte på sin familj, inte minst barnbarnen.
Tage Joki föddes 1936 i Kersioki i Tornedalen. 21 år gammal sökte han arbete i Kirunagruvan. Den 20 maj 1963 kom han till Laisvall.
- Det snöade den dagen, minns han.
Tre veckor senare kom Berta och de tre barnen.
Tage blev skrotare för 7 kr och 92 öre i timmen. Han skydde borrning, som skakade sönder händerna, men där man kunde tjäna upp till 18 kronor i timmen.
Han var fackligt engagerad, blev skyddsombud och snart huvudskyddsombud för de kollektivanställda. De sista åren bytte han sida och blev skyddsinpektör, men i praktiken var skillnaden inte så stor.
- Tage var som en institution, säger Stig-Erik Nyström, fackordförande för metall i Laisvall sedan sexton år tillbaka.
- Ingen i företaget har fått så mycket skäll genom åren som han, säger Lars Holmgren, tidigare gruvfogde, numera pensionerad.
I slutet av sextiotalet slogs Tage för att alla borrare skulle ha hytter till borraggregaten. Bullret, kylan och fukten gav svåra arbetskador när borraren stod i öppen vagn.
- Ingenjörerna i bolaget var emot. Det blev dyrt. Men efter år av diskussioner presenterades en modell. Maskinerna blev 200 000 kronor dyrare i inköp. Den första kom till Laisvall 1974. Sedan började de användas i många gruvor, berättar Tage.
I början av åttiotalet stod striden kring radiokommunikation.
- Det fanns föreskrifter i arbetsmiljölagen om att man måste ha kommunikationsmöjlighet vid ensamarbete.
Företaget sa nej. Det skulle bli för dyrt och apparaterna, påstod man, skulle bara gå sönder.
Yrkesinspektionen gav inget stöd.
Tage drev på. Cheferna morrade.
- Lampan lyste alltid rött utanför kamrerns rum när han hörde att jag var på gång. Jag klev in ändå.
Men så en dag kom en avdelningschef från Yrkesinpektionen på besök. Tage visade vad ensamarbetet gick ut på och hänvisade till lagstiftningen.
Plötsligt var allt självklart. Platschefen gav vika och nu fick gruvarbetarna både radiokommunikation och radio - och bandspelare - i sina hytter.
- Det bästa som hänt i gruvan. När striden var som hårdast trodde jag att jag skulle få sparken.
Laisvallgruvans arbetare har aldrig strejkat. Enda undantaget är en olaglig sittstrejk 1980 på verkstäderna som pågick i fyra dagar.
- Har det aldrig funnits anledning?
- Ingen anledning, svarar Tage.
- Har ni varit för försiktiga?
Egentligen tycker han att striderna har rört sig om småsaker.
- Vi har ändå kommit överens och till sist fått som vi har velat.
Den 17 maj 2001 dog Tage Joki på Piteå lasarett. Han blev 64 år. Begravning hölls utan kyrklig välsignelse men med fru, tre barn och barnbarn närvarande i ett ömt avsked. Ingen annons. Inga blommor. Övrig släkt, vänner och de tidigare arbetskamraterna underrättades inte.
Så ville Tage ha det.

 
Iwans sista dag

- Hörde du att det var ett jävla ras i zinken? Det knäppte som fan.
- Var?
- Zinken femtiofem vänster, ett höger.
- Vi ska se över det.
- Det var jävla vitt överallt.
Det är midsommarafton och Iwan Morsund gör sitt sista pass i Laisvallgruvan. Tolv år, varav tre som arbetsledare.
- Det var ingen på brytningen som hörde det där knäppet, säger han i bilen ut till den plats som även kallas zinkkanalen.
I zinkkanalen prospekterades rik zinkmalm fram 1997 och nu pågår restbrytningen kring pelarna.
- Det gäller att undanröja alla tvivel om ras snabbt, säger Iwan som pratar en sjungande norsk-svensk dialekt.
- Säkert är det ett naturligt stenfall i en oskrotad, icke bultad och nyss skjuten ort. Att det dammar vitt säger mig att det inte är vattnat.

Iwan lyser med en kraftfull lampa i den fyra meter höga orten.
- Inget konstigt, men nu kan jag lugna de andra.
Efterträdaren Hans Molin får en genomgång av ett excelprogram som Iwan tagit inititiv till där man kan redovisa salvor, tonage och inlastad malm. Det har gjort veckorapporterna mer effektiva.
Sista arbetsmomentet är en laddning i en opping, en salva i taket som ska ge mer än andra, kanske 1200 - 1700 ton.
- Nu säger jag tack för mig! ropar Iwan ut på kommunikationsradion till sitt arbetslag på arton man.
- Vars är tårtan? ropar Håkan Lestander från mek.
- Lycka till, säger en annan.
Några ymniga ömhetsbetygelser är inte att räkna med när någon slutar, men efterträdaren Hans Molin säger dagen efter att "ingen ville mista Iwan nu" och att han var "mycket kompetent". Det framgår också att han blev trakasserad i början som arbetsledare. Iwan själv kallar det mobbad.
En sorglös Iwan vandrar dock ut ur grindarna klockan åtta på midsommarafton. Ett skirt solljus sprider sig från Nadokberget över Laisan och förgyller den fyra mil långa färden till Arjeplog.
Måndag morgon ska han vara i Aitikgruvan utanför Gällivare.
Han har redan ett nytt jobb inom Boliden.

 

 
Öronproblem

Dan Lestander, elektriker, har nedsatt hörsel, men också vaxbildning och värk i högra örat. Företagssköterskan Ulla Modig uppmanar honom att inte spola på egen hand och att han ska vara försiktig med att peta in något för att få bort vax.
- Jag var ett öronbarn, säger Dan, men nedsatt hörsel och problem får många efter lång och trogen tjänst här.
- Vi hade sämre öronskydd tidigare och bland annat en luftborrmaskin som gav ifrån sig hundratrettio decibel. Sånt kan ju påverka. Fast det är klart, jag jagar också, men det sägs att det inte påverkar högra örat.
Dan Lestander har arbetat tjugotvå år i Laisvall.
- Jag hade aldrig stannat om det inte var ett så självständigt och fritt jobb.
Arbetskamraterna har betytt mycket.
- Det är ett visst tugg, grovt, men hjärtligt.
Han har inget nytt arbete på gång, men är kallad till anställningsintervju på bilregistret i Arjeplog.
Han vill absolut bita sig fast.
- Jag har tre barn här. Åtta, tretton och femton år och nu när jag är fyrtio vill jag inte iväg någonstans.

 
Texter under bilderna

Bild på Ronny Wallsten:
Han kommer att sakna allt "jävla slit i gruvan" och så förstås arbetskamraterna. Ronny Wallsten, 38 år och fyrabarnsfar, har arbetat femton år i Laisvallgruvan. Han bor i Moskosel, men skiftperioderna bor han på bostadshotellet i Laisvall. "Enahanda" säger han om det, och berättar att han slår ihjäl tiden med att läsa. Just nu har han lagt Nordisk kriminalkrönika åt sidan och påbörjat Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula". Den 1 november blir han arbetslös, men har siktet inställt på arbete inom biltestindustrin i norr.

Vy över Laisvall och Laisan:
När den blyrika malmen hittades 1939 skakades friden om i Laisdalen i Arjeplog kommun. Den tyske geologen Fritz Kautsky hade anlitats av gruvaktiebolaget Boliden och efter fyra år var malmbrytningen igång. Malmkroppen ligger delvis under sjön Laisan och är fem kilometer lång och mer än tre kilometer bred. På femtiotalet uppfördes samhället Laisvall och hade som mest en befolkning på sexhundra. Idag är de strax över tvåhundra. Tretton familjer har barn under arton år och därmed förväntas skolan - som syns i förgrunden - läggas ned nästa år.

Bubblor i verket:
I anrikningsverket flyter de millimeterstora blykornen upp till ytan på luftbubblor. De torkas och blir till blyslig för att sedan forslas iväg på lastbilsflak till Rönnskärsverket. Varje last är närmare 50 ton.
I Laisvallgruvan utvinns även zink som torkas och lastas separat.

© Maria Söderberg

Reportaget kan beställas från:
lordagsondag@dn.se
telefon 08- 738 10 00

 
 
Tillbaka till första sidan.