Brev till laisvall.net
 
 


20 november 2007

Hej Maria.

Nu har jag tittat på hemsidan och sparat den bland mina favoriter.
Jo, man blir rörd och fängslad. Det är ett fantastiskt jobb du gör. I helgen har jag varit i Stockholm med min kompis Micke Andersson som jag träffade i Laisvall fösta gången när vi gick i sexan. Vi jobbade båda i Laisvall sedan och han jobbar ännu inom Boliden medan jag ränner omkring på olika byggjobb. Tillsammans försöker vi flyga hängglidare ibland fortfarande och det började vi med då vi var unga i Laisvall. Varje gång jag ska skriva mitt kontonummer på banken, så ser jag mitt anställningsnummer från 1984: 18062
Jag har avslutat jobbet i Kiruna med att bygga ett nytt anrikningsverk där. På pizzerian stötte jag ihop med gamla gruvarbetare från Laisvall som också jobbade där nu.
Efter nyår ska vi börja bygga ett nytt anrikningsverk i Aitik åt Boliden och det känns spännande och intressant. Lite konstigt känns det ju förstås att höra att man planerar för nedläggning och återställningsarbeten innan man ens har börjat bygga.

Lycka till med fortsättningen. Jag tipsar vänner och bekanta om hemsidan.

Vänliga hälsningar,
Gunnar Remer, Arvidsjaur

 



 

30 mars 2007

Hej Maria,

jag hittade till sidan laisvall.net, där blev jag kvar en lång stund. Det blev en känslosam resa i minnets korridorer. Nu har jag inte någon närmare relation med gruvan, jag har inte arbetat i den, men jag har min barndoms uppväxt i Laisvall.
Jag hittade en lite infoskrift om Laisvall. Den handlade om tillkomsten av gruvan och byns historia. Det är en del bilder i denna bok. Det blev också en känslosam resa i minnets korridorer. Laisvall är och har varit en ”håla” för en del av oss som har växt upp där.

Ditt arbete om Laisvall har gradvis förändrat min syn på – Laisvall. Det är nästan så att man börjar känna sig stolt över att ha växt upp i denna by.

En liten hälsning från Per-Erik ”Pegan” Grundström

 



 

21 okt 2006

Maria!

Nu var det länge sedan jag var in på laisvall.net och får bilden av laven som faller rakt i nyllet. Vet inte riktigt vad jag känner när jag ser det. Men min pappas ord ekar i skallen ”en gruva arbetar på sin egen undergång” och det är väl en sorts bondförnuft som stämmer. Förr eller senare tar den malm man bryter slut och då får man göra något annat. I fallet Laisvall är det väl inget kontroversiellt, däremot är det synd och skam att inget sparas som påminner om den betydelse gruvan haft för människorna och bygden. Jag håller på att läsa en bok som jag helt plötsligt associerar till, en biografi om Sveriges utrikesminister under andra världskriget, Christian Günther. En bra bok som rekommenderas för alla som är intresserade av historia. Men denne man var ytterst sparsam med att föra anteckningar, dagbok och formella protokoll över sina möten med representanter för alla de länder som var indragna i kriget. Medvetet eller inte, men det gör att historiebeskrivningen baseras på andras anteckningar, upplevelsers och erfarenheter. Det är viktiga källor, men givetvis skulle hans egna ord ha förklarat mer. Lustigt nog vet man vilka hästar som vann på Solvalla under hans tid som minister. Hans spelande (spelberoende?) var välbekant bland dem som kände honom och han var aldrig så passionerad som när han fick spela trav och bridge, alltid om pengar. Nåväl, tanken gick till Laisvall och gruvepoken, det är skamligt att Boliden inte ansträngt sig mer för att bevara historien om gruvans uppkomst och fall samt ett viktigt landmärke. Så återigen så är det bara vara glad och stolt över att det finns personer som du Maria som kämpar och gnetar för att spara vår historia, tack! Ty mitt yrke har lärt mig att verkligen förstå betydelsen av att vi människor är summan av våra erfarenheter och det är viktigt att våra privata och högst subjektiva erfarenheter kan kontrasteras med andras. Det är i den skillnaden, mellan hur man själv upplevt och tolkat sin historia och hur andra upplevt samma sak, som man har möjlighet att utvecklas. Tack för ditt bidrag till min historiebeskrivning.
Thomas Nilsson

PS: som du vet gnetar jag ju på med mitt. Jag har just färdigställt en webbsida om spelberoende på uppdrag av Statens Folkhälsoinstitutet. På sajten kan man följa Abbe och hans färd från spel intresserad ung kille till spelberoende. Tyvärr är Abbes berättelse helt sann. Historien som spelas genom Abbe kommer från en av mina klienter. Givetvis omgjord så att man inte känner igen min klient. Sidan är öppen för alla, allt som krävs är en registrering. Ta dig gärna en titt: www.speletsbaksida.se

Thomas Nilsson
Piteå

 



 

Från fotografen Jean Hermansson 11 september 2006:

Hej Maria....Jag blev glad att det var just DU som fick Ahlbäckspriset denna gång. När vi träffades förra hösten i Smedjebacken så förstod jag att du är en mångbegåvad fotograf med stark solitaritetskänsla som får mig att tänka på din kollega Dorothea Lange som skriver så här i en monografi...

You force yourself to watch and wait. You accept all the discomfort and the disharmoni. Being out of your depth is a very uncomfortable thing....You force yourself onto strange streets, among strangers. It may be very hot. It may be painfully cold. It may be sandy and windy and you say, " What am I doing here ? What drives me to do this hard thing ? "

So what more can I say ......Welcome on board, Maria !!

Kram och hälsningar /Jean

 



 

15 september 2002

Hej Maria,
skriver for att skicka en hälsning till dig och framfoör allt till invånarna i Laisvall.
Jag och min familj (pa den tiden bestående av hustru och en dotter, samt en son som foddes under den tiden) bodde i Laisvall mellan 1984 och 1988.
Jag arbetade som avdelningschef for Gruvavdelningen.
Jag vill framfor allt tacka dig for den varma bild av Tage Joki som du förmedlade på denna hemsida.
Jag fick en stor klump i halsen nar jag laste om Tage.
Ber att få skicka hählsningar till Karl-Axel och Anne-Britt Karlsson, Stig-Erik och Siv Nystrom, "Almer med traktorn", Lars Holmgren och Gun-Iris och alla andra som vi kände.

Halsningar Familjen Soderqvist
(Thomas, Christina, Cecilia, Fredrik och Bjorn) i Sudbury, Ontario, Canada

 



 

(Svar 15 sept: Hej och tack för er rara hälsning! Får jag lägga den på hemsidan?
Kanske ni t o m har en bild som jag kan ta med?

Hälsningar! Maria Söderberg)

 



 

29 september 2002

Hej Maria,
Har kommer en bild av familjen pa semester i västra Canada. Narmare bestamt ett stalle som here Lake Louise i provinsen Alberta. Det är Rocky Mountains som du ser i bakgrunden. Vi var pa samma stalle i våras och åkte skidor. Pa sommaren är skidbackarna tillhåll for världens tätaste bestand av grizzly björn. Dom gillar gräset som växer i de röjda backarna.
Familjen i den ordning vi står är (fr. vanster) Cecilia (f.d. dagbarn hos Annebritt) 18 ar, Bjorn 12 ar (inte ens påtänkt under Laisvalltiden) jag sjalv, Fredrik 16 ar (född under Laisvalltiden) och Christina (mammaledig och sjukgymnast i Arjeplog vid V.C.)

Halsningar, Thomas

 



 

27 januari 2002

Hei! har med stor interesse lest din artikkel og sett på bildene fra Laisvall.Jeg bodde der fra 1954 til 1962.
Gikk hele folkeskolen i Laisvall og 1 år på realskolen i Arjeplog. I 1962 flyttet vi til Norge. Etter 35 år besøkte jeg Laisvall for første gang i 1997, da sammen med min mor som ble 75 år. Den gang het jeg Jostein Andersson. Da mine foreldre ble skilt tok jeg min mors etternavn og heter nå Jostein Fyhn. Jeg er advokat og bosatt i Oslo. Jeg har kontakt med Anders og Tage Westin og skal tilbake til Laisvall til sommeren. Det var en fantastisk fin opplevelse å komme tilbake. Besøkte silvermuseet.
Har en tegning av Einar Wahlquist som han gjorde i 1952.
Har bare gode minner fra min oppvekst i Laisvall.

Hilsen Jostein Fyhn

 



 

5-11-2001

Hej på dig.
Är du hemma från Arjeplog nu?
Här kommer ett brev och några bilder härifrån.
Det är en märklig plats vi bor i för närvarande. Häromkvällen när jag var uppe på taket och snickrade så fick jag se en massa blåljus fladdra runt på väggarna. Nu har dom kommit på att vespan är oregistrerad och obesiktad, tänkte jag, men det var ett bomblarm under vår byggnad! Polisen spärrade av området, men på kroppsspråket syntes det tydligt att det här var rutin och inget att oroa sig för.
Trots det föll jag nästan av taket när desarmeringskillarna sprängde den misstänta bomben.
I Israel tar man alla hot på allvar; trots att det aldrig hänt något allvarligt i Eilat så märks det att man är redo.

Annars känns Eilat lika säkert som Arjeplog. Till och med trafikpolisen som man annars måste passa sig noga för verkar mer intresserad att hitta misstänkta terrorister än skuldmedvetna svenskar med olaglig moppe.

På tal om moppe så har det hänt två saker som för tankarna till närvaron av en högre makt. Mitt gamla plåtskåp behövde nya hyllor, men redan innan jag varit till några affärer insåg jag mig besegrad och gav genast upp tanken. Hyllorna och skåpet är av ovanligt slag.
Tio minuter senare susar jag förbi en sopkontainer och vad står där om inte ett likadant skåp med tre fina hyllor. Jag har aldrig före eller efter sett ett likadant skåp.

I lördags var vi som traditionen bjuder på Delfinstranden dit alla svenskar och andra skandinaver har sedvanligt skvallerträff på en blandning av hebreiska, engelska, svenska och danska. En del förstår man.
Nåväl, när vi skall hem upptäcker vi att tjuvar varit i farten. Ena sidopanelen till Vespan är puts väck, versvunden. Godtrogen som jag är så tror jag att det är någon unge som som lekt terrorist och kastat den kostbara panelen (alla som krunchat en skoterhuv vet vad jag pratar om) i närliggande buskage; men icke.
Efter besök hos Rotem som servar Sanyangen får jag veta att en ny är så dyr att jag inte ens vill veta vad den kostar, men han kanske har en begad.
Förhoppninggfull över det beskedet ger jag mig ut på en tur och vad får jag se i ett dike vid flygplatsen om inte min kära vespabeklädnad. Snacka om flyt.

Det händer mycket i Eilat fast inga, nästan, europeiska turister vågar sig hit. Häromdagen blockerades huvudvägen under en halvtimme av 32 kameler på tur genom stan. Idag träffade jag en beduinfamilj från Beer Sheva som var på badtur i stan. I stället för att bada som vanligt tog en av kvinnorna med sig en trumma i vattnet. Hon spelade så duvorna flaxade oroligt medan flickorna dansade och utstötte konstiga ljud. Vad heter det när man snabbt slår sig för munnen samtidigt som man skriker?
Nu är vi på väg att ta Röda Havet i besittning på allvar. Tankarna på en båt har solidifierat och vi har tittat på en sexhästars honda med tillhörande femmetersplastbåt som ser ut som den var med i operaton Desertstorm; fast plast går ju alltid att laga som Rolf W säger och måla lila, som Illona säger. Vi får väl se hur det blir.

Nu är det bäst att jag slutar för den här gången; Illona säger att man inte får skriva så långa email, så det så.

Jag (Illona) vill bara tillägga att närkontakten med delfinerna är helt fantastiskt liksom fågelskådning, fullmånen, solen som skiner varenda dag samt moderna kommunikationerna i form av ADSL som öppnar en ny värld av musik och information samt snabb kontakt med människor runtom i världen.
Det finns andå mycket positiva saker i den här vansinniga världen vi lever i!

Ha det bra. Vi kommer till Sverige 20 nov och Arjeplog den 25 nov.

Illona och Johan

PS: Vi tar gärna emot mejl, långa och korta.
johan@mail.netvision.net.il

 



 

24.10.2001

Hej Maria!

Fick tips om din hemsida från min sambo som söker reda på allt om Laisvall på nätet.

Tänkte berätta en historia:
1943 kom min far upp till Laisvall. Han hade tidigar varit i Dalarna och jobbat som gruvarbetare. Men det började regna och han hade köpt sig fina nya skidor så sa han upp sig, åkte till sin mor i Ångermanland och firade jul. Han hade läst i DN att man skulle börja med gruvbytning i Laisvall.
I de trakterna hade han varit tidigare som skogs och vägarbetare och trivdes med människorna där uppe. Dessutom fanns var ju skidföret odiskutabelt.
Sålunda tog han sitt pick och pack och åkte upp.
Han fick givetvis jobb. Det var inte så många gruvarbetare som kom dit mitt under brinnande krig. Därför fick Astor Andersson skjuta den första brytningssalvan i Laisvallgruvan.
På tisdag har Boliden inbjudit min kära far att skjuta av den sista salvan också. Jag följer med honom och mamma upp. Har inte hjärta att stanna hemma.

Pappa blev bara kvar i gruvan ett år. Han tyckte inte riktigt om arbetsmiljön som den var då. De som stannade kvar dog alla i förtid, som du säkert vet.

Jag har tänkt skriva om detta själv. Men gud alena vet om det blir av och du verkar ju vara i full färd med att dokumentera nedläggningen. Tänkte att kanske vill du träffa honom. Vi kommer på lördag kväll (det bli snöskoterns dag på söndag - tack för tipset!) och bor i mina föräldrars "stuga" på Nadokvägen 15, tel 20088. Mor och far blir kvar några veckor, jag stannar en vecka.

Jag har full förståelse för att du kanske inte har tid. Det är mycket som ska dokumenteras i veckan. Det vore roligt att träffa dig, men om jag inte gör det vill jag i alla fall önska dig lycka till och framför allt tacka dig för det du gör. Jag har många vänner i Laisvall som drabbas nu, jag ser dom på din hemsida. Det är både med glädje och med bävan i hjärtat jag åker upp.

Nu ska jag läsa reportaget om Yukon. Ett annat ämne som intresserar mig mycket. Min morbror, Elof Öberg från Racksund, var nämligen trapper i British Colombia.

Varma hälsningar

Inga

astorsdotter@hotmail.com

 



 

Insändare till Piteå-Tidningen och Norra Västerbotten som Eva Quist skickade för kännedom. 14 augusti 2001.

Öppet brev till beslutsfattarna i Arjeplogs kommun.

Vi ser med sorg i våra hjärtan att kommunstyrelsen vid sitt sammanträde 3 augusti beslutat avstyrka bygdemedel till att dokumentera slutfasen av gruvepoken i Laisvall. Anledningen sägs vara att man anser att det är gruvföretagets interna angelägenhet. Detta tokiga beslut, måste i bästa fall handla om okunskap och brist på perspektiv. Förhoppningsvis är förklaringen så enkel, så att det inte handlar om nåt värre, som t ex brist på intresse eller negativ särbehandling av gruvsamhället och dess invånare. Det vill vi bara inte tro.

Oss veterligen har kommunstyrelsen vid ett flertal tillfällen tidigare under åren tillstyrkt bygdemedel och även andra medel, till dokumentation av flertalet byars historia. Dessa olika dokumentationer utgör viktiga rottrådar för berörda människor och deras efterkommande. Man har även tillstyrkt pengar till bevarande av olika fysiska miljöer från olika epoker av vår historia, vilket utgör värdefulla kultursatsningar för eftervärlden.

Varför nu Laisvalls historia är av mindre värde att dokumentera för eftervärlden, kan man bara spekulera om. Det är på nåt sätt en skymf att dessa 60 år av vår, dvs Arjeplogs kommuns historia, inte ska dokumenteras. Det vi talar om är faktiskt en näring som gav kommunen ett enormt ekonomiskt uppsving, som vi tyvärr aldrig mer får uppleva. Gruvepoken inledde den moderna tiden, med industrialisering, inflyttning och tillväxt. Det var med gruvan som en arbetarkultur växte fram jämsides med nybyggarkulturen och rennäringen. Laisvalls dokumentation handlar till stor del om arbetarhistoria. Som första generationens gruvarbetarbarn, upplevde vi och våra kamrater gruvans uppgång, tillväxt och nu dess slutfas. Vi upplevde klassamhället, som verkligen existerade fullt ut i Laisvall. Tack och lov fick vi även uppleva förändringen som kom under slutet av 60-talet och framåt. Därför är det särskilt smärtsamt att de partier som sägs representera arbetarklassen, ställer sig så ljum till sina egna.

Förhoppningsvis handlar det bara om okunnighet och misstag från politikerna, att ni förtroendevalda tar ert förnuft till fånga och omprövar beslutet. Symbolvärdet av den hittills så njugga inställningen är förödande för förtroendet gentemot er politiker. De summor vi talar om är tydligen försumbara i sammanhanget och är inte ens kommunala medel. Det är man faktiskt skyldig de människor som under 60 år, med möda, slit och stolthet utgjort och utgör en oskattbar del av vår historia.

Stig-Erik Nyström
Eva Quist

 



 

16 augusti 2001

Hej Maria

Råkade hitta din sida om projektet du håller på med i Laisvall. Kul att någon satsar på att dokumentera det som är kvar av denna lite speciella plats. Jag växte upp där och hann även jobba i gruvan några år. Gick för övrigt i en parallellklass till dig på Kyrkholmsskolan,om jag inte minns helt galet.

Någonting som kanske skulle vara intressant att ta upp i sammanhanget är den "segreation" som fanns i byn. Vägen till Adolfsstöm var skiljelinje mellan arbetare och högre tjänstemäns bostäder. Om jag inte minns fel var det dessutom så att ju högre rang tjänstemännen hade desto närmare laisan bodde dom.

Så här efteråt har man kommit till insikt om att det måste ha varit en ganska unik plats att växa upp på. När man berättar om de människor som fanns där och hur det fungerade i byn har folk svårt att tro att det är sant.

Det måste vara en av dom sista bruksorterna som byggts i Sverige, även om jag aldrig hört den benämningen på Laisvall. För ett tag sedan var jag och tittade på ett ställe som heter Olofsfors bruk utanför Nordmaling. Det är som nu fungerar som ett museum, och det första jag tänkte på var att detta bruk som var i drift på 1800-talet var hade samma struktur som Laisvall.

Lycka till med boken

Tord Berglund.
Numera boende i Sävar

tord_berglund@hotmail.com

 



 

Alingsås 10 augusti 2001

Hej Maria,
Skojigt att se att du försöker göra något positivt för kommunen. Läste att de trångsynta kommunpolitikerna ingenting fattar. Det måste vara viktigt för nästa generation i Arjeplog att förstå vilken betydelse gruvan hade för kommunen, även om nu Boliden inte lämnade några skattepengar i onödan.
Stå på dig, det är viktigt att detta arbete blir gjort. Jag håller däremot med dig att då man växte upp, så var Laisvallborna ett konstigt släkte, de levde mest för sig själva och de "lämnade" inga pengar i onödan i Arjeplog.
För oss som hade sportaffär, så åkte de vidare eller handlade på postorder. Vet du att Laisvall var ett av de största orterna i hela landet (i kr) som handlade per postorder av vissa postorder företag, främst Fliesbergs, som hade mycket för fritiden, jakt och fiske. Per capita var de helt säkert överlägset störst. Pappa försökte visserligen, visste du att vi hade en filial till Arjeplogs Sport i Laisvall, på 60-talet. Det var ingen större succé, den las ner efter ett tag, men tänk tanken, en sportaffär i Laisvall !!

Kämpa på med kommunen, så att de släpper till pengar.

Hälsningar Thomas Granström
granstrom@dof.se

 



 

Piteå 9 augusti

Maria! Hoppas att du inte blev allt för nedslagen av beslutet från Arjeplogs kommun. Jag tycker att det trist att kommunen inte tycker att dokumentationen av gruvan är värd att satsa på, men sent ska syndaren vakna. Arjeplogs kommun har aldrig gjort sig speciellt kända för att ta vara på sin historia och se den som en investering för framtiden. Jag tänker på Silvermuseet som aldrig hade funnits om det inte varit pga enskilda personers initiativ. Arjeplog vill gärna vara en kommun som satsar på turism, entreprenörsskap och nyskapande, här har de chansen att på ett billigt och lysande sätt satsa på framtiden. Som jag ser det är det inte bara en angelägenhet för Boliden AB. Snarare tvärt om. Boliden är ett privat företag som inte alls är intresserad av att vad som helst skrivs om gruvan. De har aktieägare och en börskurs att tänka på, så de är intresserad av att framstå i lysande dager.
Jag hoppas att du klarar dig ekonomiskt och lyckas genomföra din mission.
Vi hörs! /Thomas Nilsson

 



 

Piteå 23 juli

Hej Maria!
Nu tar laisvall.net form. Kul!
Du vet att jag tycker att du gör ett viktigt arbete men jag skriver det ändå. Det uppmuntras alldeles för lite i detta land. Jag är uppvuxen med luther på axeln.
En karl skulle arbeta, givetvis, men allra helst skulle det synas. Skogsarbete, gruvarbete, vägbrytning eller dika en myr.
Att läsa, skriva, forska och prata var inget arbete (för att inte tala om att fotografera), mest pjosk och onödigt tjafs.
Jag lever med det än men blir bättre och bättre på att se att det jobb jag gör faktiskt är viktigt. Det är ditt också.
I en mening arbetar vi med samma sak - människor och deras historia och bakgrund. Jag vet att det är viktigt för människors självkännedom och tillit att kunna förstå sin historia. Du bidrar till att berika min.
Tack för det.
Jag har varit i Laisvall och Arjeplog i helgen som var. Mina holländska gäster gillade vad de såg. De var helt fascinerade över tystnaden, ensamheten, allmansrätten, utsikten och renarna!
Ska Laisvall leva på något när gruvan är borta är det detta, plus snö och kyla förstås.

Vi hörs!

Hälsningar Thomas Nilsson

 



 

2001-07-12

Hej Maria!

Jag heter Ester Dragseth och läste om dig i dagens Norra Västerbotten.
Jag kände att jag bara var tvungen att skriva till dig. Jag bor sedan 1977 i Skellefteå men är född i Arjeplog 1956. Mina föräldrar kom till Laisvall innan jag föddes och jag är uppväxt i Laisvall. Jag gick också på Kyrkholmsskolan i Arjeplog, klass 7-9. (c a år 69-71).
En gång i tiden var faktiskt Laisvall ganska stort. Vi var så många elever att de var tvungna att dela in oss i a,b och c-klasser. Min pappa jobbade flera år i gruvan. Gruvan och Boliden har betytt en hel del för Laisvall. Nog om mig. Jag tycker det är fantastiskt att någon vill göra det du gör. Man vill ju inte att Laisvall ska bli glömt. I och med gruvans nedläggning så vet man inte vad som kommer att hända med samhället. På det här viset kommer ju Laisvall att finnas kvar även om inte samhället gör det. Även om jag bott länge i Skellefteå så kommer Laisvall alltid att finnas kvar inom mig.

Tack för det du gör och jag tror många med mig tycker samma sak. Jag har satt upp hemsidan som favorit för jag vill gärna följa det du gör.

Hoppas du får en fortsatt varm och trevlig sommar.

Många hälsningar från Ester

Mail: ester.dragseth@bredband.net

 



 

11/6/ 2001

Björn-Ove Svahn

Intressant projekt, det här "laisvall.net". Som alltid undrar jag varför det inte gjordes för tio år sedan, men den frågan får man aldrig något vettigt svar på.
Nu tryckte jag på länken "Kontakt" och väntade mig att komma till en sida med adress, eller åtminstone en e-postlänk.
Icke. Det enda som fanns var en bild med texten: "Tjäksa med dotter Anna, juli 2000."
Vacker bild! Trevliga människor också, vad jag kan se, men inte ens ett telefonnummer!
Var det så du hade tänkt det?

Annars är det så att jag är sjukskriven med utbrändhetssyndrom. Det innebär bl a att man slutar drömsömnen slutar fungera. Man känner sig hotad hela tiden och måste ha en beredskap för att slåss eller fly, även när man ligger i sängen på nätterna.
Nu har jag varit sjukskriven två år. Försäkringskassan i Arvidsjaur ska sköta rehabiliteringsärendena i det här området, så de har övertagit mitt ärende. Försäkringskassan på Tingsbacka ska specialisera sig på någonting annat - för hela området.
I varje fall så fick jag i början av året ett brev från Arvidsjaur, där det stod att jag hade varit sjukskriven så länge att jag nu skulle ha antingen sjukbidrag eller förtidspension. (Punkt)
Jag ringde den som stod som avsändare för att fråga vad det där innebar, men hon visste ingenting; hon hade bara fått order att skriva brevet.
- Vem är min handläggare då?
- Det vet jag inte.
Jag ringde växeln. Det fanns inget beslut om vem som var min handläggare.
I mars fick jag ett namn på en kvinna som omedelbart hänvisade mig till en annan, som i sin tur hänvisade till en tredje, och den tredje har jag ringt ganska många gånger: "upptagen till 14.30", "sjuk", "på sammanträde", "semester", "hemma med sjukt barn", "på tjänsteresa", "på hembesök"...
Det verkar som om fler och fler verksamheter organiseras för att öka antalet utbrändhetsfall.

Nå, jag gick till kommunen och bad om omplcering. Jag börjar känna mig frisk, men jag vill inte tillbaka till syo-tjänsten. (Eva Bergarp sköter den nu.)
Vad jag bad att bli omplacerad till var Turistinformationen, Biblioteket eller Silvermuseet. Dataavdelningen är också ett alternativ, men då behöver jag utbildning.
Jag fyller 58 i sommar; finns det någon som ids kosta på mig utbildning?

Under våren har jag gjort en amalgamsanering, och sedan dess har tillfrisknandet gått mycket fortare. Nu fungerar sömnen bättre, men det är fortfarande inte riktigt i ordning.

Natten mot söndagen drömde jag att jag åkte på en vagn med trähjul, och plötsligt föll hjulen av så att vangnen låg på marken. Sedan åkte jag i en vagn med gummihjul, och den fastnade på en sten. Så där höll det på, gång på gång, tills jag körde bil och stannade mot en tegelvägg.
Jag betraktar det här som ett hälsotecken. Det visar att felsökning och reparation pågår. Hjärnan kämpar hårt för att hitta tillbaka till de naturliga funktionerna.
Vad den jobbade med den här gången vet jag inte - kanske drömnivåerna - men intensivt var det, för kontakterna med kroppen hade varit bortkopplade, så när jag steg upp fick jag tänka igenom varje rörelse som händer och fötter skulle utföra.

Så är det, men ärendet var att kommentera laisvall.net, och det är väl det som just nu ligger dig närmast om hjärtat.
Ha det bra!

Björn-Ove

http://hem.passagen.se/svahnove/

 



 

 

 
 
Tillbaka till första sidan.