Gravtal för gruva: Ett industriminne mindre
 


"Idag blickar Norrbotten potent framåt. Biltestindustrin har byggt fast sig i stora anläggningar, malmpriserna skjuter i höjden och gruvbolagen kan - äntligen! - redovisa miljardvinster.
Så lätt är det då att bara glömma".
Foto © Maria Söderberg 16 september 2006.

 
Av Maria Söderberg den 24 september 2006.
En text skriven som ett gravtal den dag laven faller vilket är onsdagen den 27 september kl. 12.00.

Klockan tolv idag faller den 86 meter höga gruvlaven i Laisvall. 268 kilo dynamit ska få Laisdalens industriella landmärke att mosas ned till grus och förvridna armeringsjärn. I laven lyftes malmen upp från underjorden och fördelades ut i fickor. Den var ett riktmärke för älgjägare, bärplockare och skoterförare när de tappat orienteringen, en identitet för gruvsamhället Laisvall försvinner. Kyrkan mitt i byn?
Nej, här finns en lave, ett torn. Någon kyrka byggdes aldrig. När kyrkofullmäktige undrade om inte fackföreningen ville ha ett kapell, så svarade de att de föredrog lekplatser och en hobbylokal. Men visst blev det till sist ett kapell, trettiofem år efter gruvsamhällets start.

Blygruvan startade 1943, driften pågick till 2001.
Återställningsarbetet har tagit fem år. I det väglösa landskapet intill Laisälven hade Boliden Gruvaktiebolag funnit brytvärda halter av bly, zink och silver under 1930-talet. När andra världskriget bröt ut blev malmfyndigheten åtråvärd. En stilla dalgång med renskötsel och fjällhemman genomljöds av borraggregat och salvor.
"Det var som att komma till New York", beskriver Kjell Johansson i byn Adolfström sin upplevelse av laven när han som barn första gången såg den.
Fram till sommaren 2005 ackompanjerades den av en mindre lave av stål från koppargruvan i Laver utanför Älvsbyn. Laver existerade som samhälle och arbetsplats mellan 1936 och 1947, för att sedan försvinna mer eller mindre över en natt. Idag återstår endast husgrunder.
Vi var några som åtminstone försökte rädda stållaven i Laisvall – det hade varit en enklare sak – men engagemanget för industriminnen i Norrbotten är lika fruset som isen på Bottenviken. Önskningar och diskussioner om bevarande av industriepoken i länets inland har besvarats med milt överseende, historielöshet och nonchalans.
Eller kanske är det fantasi som saknats?

I den sista yttersta minuten fanns det ett kommunalråd i Arjeplog som vågade; Bengt-Urban Fransson fick med sig en tvekande näringslivsnämnd för att stödja min film om nedläggningen, han – ett barnbarn av en fjällgård ovanför Laisdalen, men som aldrig besökte driften så länge den pågick. Innan dess: skärvor av stöd till utställning och bok, tacksamt mottagna (en fri kulturarbetare står alltid i skuld) men aldrig organiserade eller initierande från samhällets institutioner.
Gruv – som gick upp i Metall, som senare Industrifacket Metall – kom till sist igång med en skrift. Kjersti Bosdotter, eldsjäl, har svarat för den bedriften.

Gruvan i Laisvall gav arbete, den förde samman människor från ett tiotal länder och gav min hemkommun Arjeplog skattekronor när utflyttningen på 1960-talet var som störst. Laisvall hade som mest tusen invånare, en ung befolkning med fruktade hockeylag, skidåkare, bridgespelare. Danserna på Folkets Hus fick festsugna att mitt i smällkalla vintern köra tiotalsmil.
Men i gruvans trygga inkomst fanns också helvetet; unga liv som rycktes bort i stenras. Förslitningsskador. Kvinnorna hade svårt hitta en plats i det mansdominerade samhället, och när och om de fann den platsen var det på arenor som traditionellt var förbehållna männen.
Länge brydde jag mig inte om gruvan. Jag var född och uppväxt i Arjeplog, blott 38 kilometer bort, men mentalt tusentals kilometer.
Gruvarbetet skrämde. Det tog mig tjugofem år av journalistiskt arbete i olika länder för att förstå – höra! – att så många som tre av mina egna farbröder arbetat i gruvan. En av dem fick 1951 den fruktade sjukdomen silikos, stendammslunga. När han vände sig till företagsläkaren fick han beskedet att han skulle ut i friska luften: "Gå tillbaka till skogen!".
Inget skadestånd.
Han överlevde.
Andra dog en kvalfylld meningslös död; hur man skulle bekämpa silikos var ironiskt nog en redan förvärvad kunskap.
Med tiden, efter de första Klondykeliknande åren, blev dock blygruvan i Laisvall en av världens mest säkra.

Idag blickar Norrbotten potent framåt. Biltestindustrin har byggt fast sig i stora anläggningar, malmpriserna skjuter i höjden och gruvbolagen kan – äntligen! – redovisa miljardvinster.
Så lätt är det då att bara glömma.

 
 
Tillbaka till första sidan.