27 september kl. 12.00: Den övre delen av laven spricker innan den faller en aning tillbaka och stannar i ett nytt läge. Dock cirka fem meter kortare. Bilden tagen vid avskjutningsplatsen. Foto © Maria Söderberg.

 
Laven som inte ville låta sig bevaras

Den lutande laven i Laisdalen.
En framtida sevärdhet?
Nej, den ska ned, ingen vill ta på sig ansvaret att bevara den.
Den dag vi tittar på varandra och säger "den skulle ha fått stå kvar" måste ansvaret vändas mot oss själva.

Av Maria Söderberg 30 september 2006 © www.laisvall.net

Allt var laddat och klart. Onsdagen den 27 september var kommen, snart skulle klockan bli tolv. Morgonens dimma hade lättat. Den frigjorde sikten på den 86 meter höga gruvlaven. Höstens första snö låg på berget Nadok ovanför sjön Laisan och fläckvis i skogen intill industriområdet.
Trehundra kilo dynamit skulle besegra gruvlaven i Laisvall. Sprängningsansvarige Mikael Rungdahl stod redo trycka på knappen. Han hade just släckt sin cigarett och vi i filmteamet väntade andlöst. Kameran rullade. En grävmaskin hade körts fram till avtryckarstället och vi skulle ta skydd bakom skopan. Publiken stod trehundra meter längre upp i backen mot dammen. Det förväntansfulla sorlet var starkt.
En av filmens berättarröster, Madeleine Johansson, fick frågan om hon ville vara med och trycka av; hon som växt upp i Laisvall, arbetat sexton år i gruvan, och vars mormor och far vigt sitt arbetsliv till gruvan.
En kraftig dov smäll.
Tors hammare? Eller var det Guds vrede? Kanske ett åskväder som höll på att klyva marken under oss.
Laven ryckte till.
Ett stort rökmoln.
Den stod kvar.
Vi vågade knappt titta på Mikael Rungdahl. Denne yrkesman, engagerad sprängare, urtrevlige jämtlänning, som stod där med fiaskot kring sig som en ödesmättad gloria. Vi ville krama om honom, trösta, men rädda för att han skulle explodera – eller ska vi säga implodera? – av ilska.
Hans mobil ringde.
"Det gick åt helvete", sa han och kastade sig i bilen ned till gruvlaven.

På åskådarplats hurrade man för laven. Bygdens son Björn Lestander fick med sig publiken i ett fyrfaldigt leve: "Länge leve laven! Den leve hurra, hurra, hurra, hurra!"
Skolbarnen från Kyrkholmsskolan i Arjeplog fnissade och skrattade. De skulle senare åka tillbaka till klassrummen och rita fantasifyllda teckningar av det lutande tornet i Laisvall. Andra kände en smärtsam förvåning. Hur kunde det gå snett?
I samma ögonblick som laven inte föll blev Norrbotten en attraktion rikare.
Den gäckande laven, industribyggnaden som inte ville ned. Den hade något mer att berätta för eftervärlden.
Jag försökte få kontakt med områdeschefen för Boliden Mineral AB, Björn Johansson. Upptaget. Lika utsiktslöst var det att nå entreprenören Benny Larsson. Men så svarade han på mitt sms om var de skulle ses:
"Röda kojan".
Vi, filmteamet, hade ju varit med sedan i maj 2006. I just den där kojan hade vi följt dramats första början, druckit kokkaffe och karvat renkött. Nu ville vi höra och se hur man hanterade krisen. Det var bara att vända om, bums ut igen, när jag kom in med kameran. Bo Johan Nilsson, den siste gruvchefen, och ytterst ansvarig för nedläggningen för Boliden Mineral AB såg bestämd ut.
Det krävdes ingen större inlevelse för att förstå varför. Men Nord-Nytts reporter var mer ihärdig. Här skulle det göras TV-inslag. Knack. Knack. Kojdörren öppnades och Mikael Rungdahl fick förklara. Vi tyckte det var märkligt: varför skulle just han exponeras inför nyhetskameran?

Det stod alldeles klart vilket budskapet blev.
Laven ska ned. Så fort det bara går. Uppgiften ser så ut och det är inget att klandra varken Boliden Mineral AB eller entreprenören för.
Inget har förstås förändrats i den plan som länsstyrelsen upprättat om återställan. Miljökraven är omfattande. Så brukar det gå till när industrier ska läggas ned.
Men i glipan mellan den misslyckade sprängningen och allmänintresset infinner sig en ny fråga: Kan den inte stå kvar? Publiken på läktarplats fann sig genast med uttalande som: "Den lutande laven i Laisvall" (med anspelning på attraktionen i Pisa) och "Laven som vann".

Själv åker jag ofta längs med Essingeleden i Stockholm; här lagas brofundament veckovis, år efter år. Pelare förstärks. Om man ville skulle det självklart gå att bevara en gruvlave som är 86 meter minus fem meter som står med kanske fem, sex graders lutning. Sådant finns det experter till. Den skulle kunna ljussättas. Sådant gör man i Norberg. (Se här: www.norbergfestival.dk/) Varje sommar kan man ha en särskild kulturminnesdag eller en löpartävling runt området - vad sägs om Blyloppet? Min filmfotograf Stefan Holm föreslog att man varje år, just den 27 september, skulle ha ett laveparty.

Under ett besök på Bröderna Sundströms AB dagen efter sprängningen sa flera att laven borde få stå kvar. Hur många tyckte så? Christer Westin, ordförande i föreningen Framtid Laisvall och jag, beslöt oss för att göra en liten gallup.
På två dagar hade 77 personer svarat.
De flesta antecknade sitt svar i butiken. 6 svarade nej, 1 sa både ja och nej, och 70 svarade ja.
Förfrågan ligger kvar till den 4 oktober för att åtminstone vara en pejling av åsikterna.

Jag ringde till länsstyrelsen och undrade hur de såg på det nya läget. Thord Lundmark, som bland annat handhar bygdemedlen (och därmed är med och sköter utbetalningarna för filmen) förstod att det uppstått ett nytt intresse. Han lovade stöta på någon industriminnesperson i korridoren. Vad säger landshövdingen? Jag hade bjudit in honom till diskussionskvällen i Laisvall den 15 september 2006 (fick inget svar, nej). Vad tänkte han? Jag slog numret på mobilen på den regnblöta asfalten utanför butiken i Laisvall. Per-Ola Eriksson var artig och resonerande. Berättade om en silo i Luleås hamn som inte kunde bevaras eftersom det saknades en huvudman. Han beskrev problemet med att någon måste ju ta hand om den eventuella attraktionen efteråt. Nej, han kunde inte se någon omedelbar lösning. Men, intygade landshövdingen, han var tacksam för informationen och skulle återkomma om han kom på andra tankar.

Nej, nog är det en drömmars idé med Det lutande tornet i Laisvall.
Tänk! Vilken magnet....! Dagen efter sprängningen kunde man se bilder på tornet i både Expressen och Aftonbladet och TV hade flera utsändningar. Jag funderar på att sätta upp en skylt närmast tiden med en pil vid infarten till Laisvall från Silvervägen med: SE DET LUTANDE TORNET. ("Men vågar du det?" sa en person i Laisvall till mig: "Då retar du upp dem.")
Men:
Jag tvekar inte en sekund om att laven nu verkligen faller.
För mig känns det angeläget påpeka att Boliden Mineral AB eller entreprenörer inte har någon form av skuld i detta.
Det är deras uppgift att göra så.
Vi har helt enkelt via vårt administrativa ombud länsstyrelsen (staten) ålagt dem detta.

Istället får vi rannsaka oss själva.
Diskussionen om att bevara industriminne tillhör folket. Det kan tyckas högtidligt, men när människor kanaliserar sitt engagemang via föreningar och partier, går ut och agerar, ja, då kan historien få en annan vändning. Historien är fylld av sådana exempel. Mig veterligen – ursäkta om jag har fel! – har inte ett politiskt parti eller någon förening i Arjeplog kommun haft Laisvallgruvans minne på kravlistan inför valet, varken detta eller föregående val. Knappt en insändare har skrivits för att något ska finnas kvar.
Den dag vi tittar på varandra och säger "den skulle ha fått stå kvar" måste ansvaret vändas mot oss själva.
Det där med att osynliga händer - eller tanken om att en stark kraft - ska ställa allt till rätta, nej glöm det.
Vi kunde ha gjort det. Oavsett om man, som jag, är utflyttad arjeplogare eller bor i Norrbotten.

 
PS. Jag får flera frågor om hur det går med filmen. Min pappa oroade sig över ekonomin (det kan ju vara på plats säga att det inte är första gången) igår till frukost när jag skulle resa ned till Stockholm. Nog blir allt mycket dyrare nu, kanske tvåhundratusen till. Men det paradoxala är att intresset förmodligen har ökat. För tillfället har ingen drömproducent hört av sig, det är bara att sätta sig vid datorn igen och formulera nya ansökningar. Fler känner nu till Laisvall. Tack alla för allt stöd. Tack igen till modiga aktörer i Arjeplogs kommun som bidragit! Film blir det.


Dagen efter smällen. Laven lutar. 28 september 2006. Foto © Maria Söderberg.

 
 
Tillbaka till första sidan.