Nasa silvergruva satte Pite lappmark och Arjeplog på kartan. I den första gruvepoken, som sträckte sig tjugofyra år, 1635-1659, utvanns 861 kilo silver och 225 000 kilo bly. Foto © Maria Söderberg 1997.

 
Gruvhistoria i Pite lappmark
 

Bly har ingen positiv klang idag.
Det hade inte heller Nasa silvergruva på sin tid. Det var, trots allt, ett stort fiasko.
Om två, tre generationer kanske Norrbottens inland har turistattraktioner som Blyvägen och Blyfestivalen?
Men vad har vi då kvar att visa upp för dem? På Nasafjäll finns trots allt något kvar att se.

Under en vandring, det var en solig midsommarafton, räckte inte stövelskaften till. Det trängde ned isande, blöt snö. Sista sträckan pulsade vi fram. Belöningen kom när vi nådde fram till den restaurerade gruvstugan från slutet av 1800-talet. Här värmde midsommarnattens sol, stenhällarna intill var nakna, Bullens pilsnerkorv har aldrig smakat så bra. Hur såg det ut här på vintern? Med fasa gick det att förnimma känslan av en storm i minusgrader. Vi gick ned i ett gruvhål och såg framför oss synen av eld och rök. Vi utforskade ett snart fyrahundra år gammalt industriminne. Mina vänner från Sundsvall och Stockholm tyckte det var storslaget.
Här på Nasafjäll levde historien.

Nasa silvergruva satte Pite lappmark och Arjeplog på kartan. Ädelmetallen silver var den åtråvärda, men främst utvanns bly. I den första gruvepoken, som sträckte sig tjugofyra år (1635-1659) utvanns 861 kilo silver och 225 000 kilo bly. Men gruvprojektet blev till ett mänskligt och ekonomiskt fiasko. Tvångsrekryteringen av samerna och deras renar för transporter av malmen var inget annat än slaveri. Med silverfyndigheten fick också den svenska staten ett skäl till att hålla samerna - och andra - "i sann gudsfruktan". Koloniseringen av lappmarken tog fart.

Ändå blev Nasafjällspoken med tiden mytomspunnen. Under min uppväxt i Arjeplog användes ordet silver flitigt: Silvermuseet, Silverloppet, Silvervägen, Silverkepsen, Silverhatten, Silverhyttan, Silverdoktorn, Silverflickan, Silverpilen ... allt detta bruk av ordet silver upplevde jag som något positivt. I ett av mina första fotoalbum finns bilder av kung Carl Gustaf när han ska avtäcka bysten av Einar Wallqvist utanför just Silvermuseet. Året är 1975. Arjeplogs fixering vid silver kan också knytas till den samiska silverskatt som finns i museets stenvalv. (Tack vare just detta museum har Arjeplog ett världsrykte - sannerligen något att slå vakt om!)

Litet mer än trehundra år efter Nasafjällsepokens start hittas nya fyndigheter vid Laisälven. Bly är huvudmetallen, men här finns även zink och silver.
Under gruvans knappt sextioåriga livstid producerar man 64,5 miljoner ton malm. Och silvret i Laisvallgruvan? Det kungliga rådet Carl Bonde, som 1634 uttryckte "I hava vi vårt Indien" om Nasafjäll, skulle ha - ja vad, tappat hakan? - om han fick veta att man Laisvall i genomsnitt producerade nio ton silver per år. Och detta som en mindre biprodukt!
Idag ligger den nedlagda Laisvallgruvan i dåvarande Pite lappmark under ett massivt tjockt snötäcke. Till sommaren återstår dammarbete. Sedan ska naturen ta över.

Det är drygt trehundra år mellan de två gruvornas startår.
Men skillnaden idag är att vi raderar ut det fysiska minnet av en epok: Inte ett gruvhål finns att besöka. Ingen byggnad. Inget monument planeras. Allt ska enligt miljöplaner och kontrollprogram, fastställda av länsstyrelse och gruvföretag, bort. Åtskilliga tiotals miljoner kronor investeras i nedläggningen.
Ingen folklig opinion har mobiliserats för att bevara något.
Men medan man uppfyller alla krav, så undrar jag över de rationella idéer och uppfattningar som styr vår tid. Måste allt gå så fort?
Hur ofta har jag inte hört människor i Laisvall och Arjeplog uttrycka: "Varför måste allt bort?" eller "Kunde inte den stora laven fått stå kvar?" Reflektion kan ta tid.
På Nasafjäll lämnades gruvhål, slagghögar och gravplats för framtida beskådande. Det fanns varken pengar eller intresse att återställa något. Därtill var det i en småskalighet som knappast kan jämföras med brytningen i Laisvall.

Bly har ingen positiv klang idag.
Det hade inte heller Nasa silvergruva på sin tid. Det var, trots allt, ett stort fiasko.
Om två, tre generationer kanske Norrbottens inland har turistattraktioner som Blyvägen och Blyfestivalen?
Men vad har vi då kvar att visa upp för dem?

Maria Söderberg
 
Texten publicerad i Piteå-Tidningen den 25 januari 2007.

 
 
Tillbaka till första sidan.