Afghanska kolgruvearbetare i Baluchistan
 

En kolgruvearbetare lever farligt. Bara i år har många tragiska olyckor inträffat i Polen, Ryssland och Kina. Jag kom att tänka på detta reportage från en resa i Pakistan 1988.
Denna sida är till minne av de kolgruvearbetare vars liv släckts i en livsfarlig arbetsmiljö.

"Plötsligt såg vi några nakna överkroppar i allt det svarta.
Associationerna gick till Sulitjelmas koppargruva och dess museum, som jag nyligen besökt, eller till de övergivna gruvhålen vid Nasafjäll, där en silvergruva öppnades i mitten av 1600-talet.
Någon jämförelse med de höga gångarna i Laisvalls blygruva och deras belysta rum är inte att tänka på."

Foto och text: Maria Söderberg
Se mer här:



 
Ett mörkt fyrkantigt hål med två hjulspår. Inifrån det dunkla hålet strömmade varm luft och en obestämbar doft av berg.
Efter tio meter in i gången fanns där ingenting, bara ett absolut mörker.
- Därnere arbetar 16 man, berättade Haji Barakat Ali, som tillsammans med sina bröder äger gruvan. Haji, som han kallades, deltog för sex år sedan i jihad. Men han, och hans hazaraparti Ittehadia-e-Mudjaheddin-Islami, utmanövrerades bryskt av pro-iranska grupperingar i slutet av 1982. Haji återvände till sin pakistanska affärsverksamhet; familjen utvandrade till Quetta för redan 50 år sedan. Men trots sitt pakistanska medborgarskap betecknar sig Haji, liksom många andra av hazarerna i Quetta, som afghaner.
- Hur djupt ned arbetar de? frågade jag.
- Ungefär 500 meter.

Jag lyckades dölja min kväljningskänsla väl, för Haji fortsatte förberedelserna inför nedfärden som skulle ske på en kolvagn. Den var en meter bred och två meter lång och drevs av en dieselmotor från ett skjul intill.
Nu gick det inte att backa ur.
Jag hade bett om att få komma hit, sagt att jag ville ned och träffa de afghanska kolgruvearbetarna som offrade sin hälsa för en dagslön på 80-110 rupies per dag. En lön som både är tre och fyra gånger högre än vad de kan få som vägarbetare.
Här i Baluchistan, i det pakistanska Norrbotten om man så vill, finns rikliga mängder mineraler, däribland kol. De flesta gruvor ägs av små privata bolag. Kolgruvedistriktet ligger uppe i bergen sydväst om staden Quetta. Till familjen Barakats gruva tar det tre timmar med jeep.
Jag gick tillbaka till Maryam, Anna och Jon för att se över kamerautrustningen; Maryam Schönmeyr var min afghanska tolk (det här var vår tredje resa tillsammans), Anna Ljungberg från Piteå hade studerat frågan om Afghanistan i sin socialdemokratiska kvinnoklubb och nu var ute på sin första resa i Asien, den norske journalisten Jon Lidén som vi hade erbjudit att följa med under vår dagstur.
- Aldrig! hade Maryam sagt redan i Quetta. Ni får aldrig ned mig i en gruva.
- Jodå, tyckte Anna. Jag följer ned.
Men nu när vi satt och drack te innan nedfärden, ändrade sig Anna.
- Jag skulle gripas av panik.
- Det är nog ingen fara när man ser de som arbetar därnere, förklarade jag för henne (och inför mig själv).

Vi reste oss och gick iväg. Jon var lika spänd som mig, men lika övertygad om att besöket skulle vara bortkastat om vi inte åkte ned med vagnen. Dessutom var han ju man.
(Jag sa aldrig något om att jag var gravid i andra månaden.)
Vagnen startade med ett ryck. Jag satt tillsammans med Haji längst fram, Jon bakom Haji med benen grensle om hans midja och förmannen Salman Ali allra längst bak på det lilla utrymme som fanns kvar. Färden blev vinglig. Kolvagnen hade ingen kant på sidorna. Vi åkte brant nedåt, i en lutning som Jon uppskattade till 30 procent.
- Nu försvann solljuset, sa Jon som kunde titta uppåt.
Med hjälp av gruvhjälmens lampor lyste vi upp gången framför oss. Vissa sträckor var vi tvugna att lägga oss ned på vagnen. Stockarna som satts upp mot ras och för att fästa vagnens linor slog lätt mot hjälmarna.
Efter åtta minuters färd kom vi ned till gruvans botten. Då hade vi passerat flera gånger i horisontellt läge, där tidigare kolfyndigheter påträffats. Plötsligt såg vi några nakna överkroppar i allt det svarta. Associationerna gick till Sulitjelmas koppargruva och dess museum, som jag nyligen besökt, eller de övergivna gruvhålen vid Nasafjäll, där en silvergruva öppnades i mitten av 1600-talet. Någon jämförelse med de höga gångarna i Laisvalls blygruva och deras belysta rum är inte att tänka på. Här var det några oljelampor som gav ett svagt sken. Det var inte möjligt att stå upprätt.
Männen hälsade glatt. De var överraskade över att se Haji här - för två år sedan lämnade han skötseln av gruvan till sin yngre bror - och dessutom i sällskap med två utlänningar.

Det var fuktigt och en temperatur kring 30 plusgrader. En slang pressade ned frisk luft. Vi hasade oss krypande fram medan de nyutvunna kolbitarna trillar under fötterna. Våra lampor fångade in en man som hackade i berget för hand.
Koldammet och svetten blandades på hans kropp och svärtade ned honom. Han bar ingen hjälm.
- Ali Khan, sa han när vi hälsade.
Han är 28 år gammal, säsongsarbetare från Jaghori i södra Hazarajat. I tre år har han arbetat i Baluchistans gruvor, varav ett år här.
- Och familjen?
- De är i Jaghori.
Ali Khan har fem barn. På vintern åker han hem några månader.
Han sa att han inte skulle arbeta så många år med gruvdrift. Sayed Isa, 25 år, resonerade likadant när han som 16-åring började under jord.
- Jag kan inte få något annat arbete med så bra lön, säger han och harklade sig:
- Men jag har fått problem med luftrören.
Ingen av gruvans 16 män bar hjälm.
- Det blir för varmt, menade Sayed Isa.
- Vi får huvudvärk, fortsatte Ali Khan och sa det som alla i gruvan bär med sig som sin livsfilosofi:
- Skulle vi vara rädda så har vi inget här att göra. Om något händer så händer det.
Gruvan har råkat ut för en allvarlig olycka, berättade Haji, som ansåg att den var helt självförvållad. Inget skadestånds- anspråk ställdes. Annars är det vanligt att kolgruvearbetare råkar ut för ras. Ingen är försäkrad, men om olyckan är framme - och det är ägarens försummelse - då har gruvägaren moralisk skyldighet att betala ut en ersättning. Arbetarnas triumfkort är efterfrågan på arbetskraft. Ingen gruvägare vill med berått mod skaffa sig ett dåligt rykte.
Ali Khan berättar att han kan få mellan 50 till 110 rupies per dag.
- Vore det inte bättre med fast lön? undrade vi.
- Nej, då får vi ju aldrig några 110 rupies.
Sayed Isa fortsatte:
- Vi vill inte ha fast lön. Vi skulle förlora på det helt enkelt.

Ett svagt plingande högre upp i gruvan. Det är den skälla som med ett snöre är förbunden med gruvans ingång. De ville att vi skulle upp för kolet skulle lastats, arbetet måste gå vidare.
Uppe igen i den friska luften. Jag visste inte att vanlig luft kunde kännas så befriande. Samtidigt är just detta moment ett av arbetarnas största gissel; de kommer upp ur gruvan varma och svettiga, låter kroppen kylas ned och drar på sig förkylningar och lunginflammation.
Klockan fyra på eftermiddagen avslutades dagens pass. Här arbetade man sju timmar om dagen, fem dagar i veckan. Ingen vill arbeta mer än så.
- Det är ett tungt arbete, försäkrade förmannen Salman Ali, som själv började i gruvan:
- Det är farligt att bryta stenen för hand och hårt att ta upp det. Först när gruvhålet är djupare än 80 meter lastats kolsäckarna på vagn. Innan dess bärs de upp. Varje säck väger mellan 90-100 kilo. Som mest kan vi utvunna 16 säckar per man och dag.

Gruvdriften skulle kunna ge mer om det fanns mer arbetskraft. Salman Ali ansåg att afghaner och swater (från det bergiga Swat i Pakistan) var den bästa arbetskraften. Balucherna söker sig nästan aldrig till gruvorna.
Av arbetarna i Barakats gruva var alla hazarer. Ungefär hälften hade sina familjer i Afghanistan, de övriga levde i flyktingläger eller i Quetta.
Jag undrade:
- Hur många av arbetarna kan åka med på vagnen varje gång? Salman Ali log. Haji skrattade i bakgrunden och et var också han som berättade att det - egentligen - var strikt förbjudet.
- Enligt gruvlagen, fyllde han i, det är mycket farligt. De som arbetar i gruvan går upp och ned.
- Men det händer väl att de hoppar på vagnen, det är ju tungt att gå upp efter en hel dags arbete?
- Det händer, men sällan.
Själv visste jag inte om jag skulle se det som en ynnest eller ett farligt tilltag att ha besökt gruvgångarna med kolvagn. Det var som i Afghanistan; bättre att veta sådant i efterhand och inget att grubbla över.
Nu satt vi här ovanför jord med våra teglas och tittade lugnt ut över landskapet. Inte en grön växt. Bara sten och berg, som avbröts av svarta gruvhål, baracker och slingrande grusvägar.


Efter besöket under jord: Haji Barakat, ägare av kolgruvan, den norske journalisten Jon Lidén, Maria Söderberg och förmannen Salman Ali. September 1988.

 
Reportaget publicerat i Afghanistan-Nytt nr 1/1989.
© All rights reserved: Maria Söderberg

 
 
Tillbaka till första sidan.