"Maria Söderberg äger samma förmåga som Johan Ahlbäck att med konstnärlig blick och känslomässigt engagemang ge oss en inblick i en motivvärld som ofta är fördold." (Från juryns motivering).
 
"Överraskad och mycket glad!"
 

Att jag får förknippas med Johan Ahlbäck kan bara utmynna i ett stort, varmt tack!


Johan Ahlbäck (1895-1973) brukade kallas för "Arbetets mälare". Han var son till en valsverksarbetare i Smedjebacken och arbetade själv i Smedjebackens Valsverk under 14 år.

Av Maria Söderberg 10 september 2006
Pressmeddelande och bilder, klicka här:

Javisst blev jag både överraskad och mycket glad när Bertil Andersson i Smedjebacken ringde!
Jag var hemma hos mina föräldrar i Arjeplog i juni, i mitt gamla rum på övervåningen, när han meddelade att juryn utsett mig. Det var näst intill overkligt - och mycket hedrande!
Johan Ahlbäck, vad har jag gemensamt med denne så fantastiske målare? Att jag arbetar i hans anda, var juryns idé. Jag letar i hans biografi. Ju mer jag ser och läser, desto säkrare blir jag på att juryn valt fel och framför allt - för tidigt! Hjälp, jag är ju bara i början av allt arbete med min norrbottniska gruvdokumentation! Det kommer bara att bli pannkaka av allt en dag!
Men stopp, tänker jag, sträck på dig och gläds.

Johan Ahlbäck (1895-1973) föddes 64 år före mig. Han var son till en valsverksarbetare och bara det gör att klasskillnaden öppnar sig. Själv är jag dotter till en tjänsteman. Min pappa Max Söderberg hade fått arbete som skogsfaktor på Skellefteälvens vattenregleringsföretag när jag föddes. Fackligt blev han medlem i SIF. Min mamma var bonddotter från Arbrå, sjukvårdsbiträde, och arbetade många år som hemmafru. Däremot, om man tittar i min pappas bakgrund, så arbetade han i skogen och med flottningen fram till 30-årsåldern. Hans skolgång var sex år i Mellanström. (Vad begreppet "klass" utgör, kan man undra, det går knappast att dra någon skarp gräns.) I Johan Ahlbäcks kritteckningar av hästkörare från mitten av femtiotalet finns det som var min pappas verklighet. Han har berättat om hur man avverkade skog på skiftet i Bellonäs - som ligger två mil söder om Arjeplog - vid samma tid. Hästen hette Stjärna, ett sto som var ganska liten till växten, och som gemensamt ägdes av min pappa och hans bror Ivar. "Det var status att ha häst", berättar han, "om man hade det blev man som en bas i arbetslaget".


Hästkörare, krita. Av Johan Ahlbäck 1955-1956.

Var berör Johan Ahlbäck mer? Som 16-åring åkte han ned till Stockholm och gick målarskola och Konstakademien. Själv åkte jag till huvudstaden som 18-åring, tog - i jämförelse med Konstakademien! - en mindre prestigefylld socionomexamen (med drömde om att arbeta som journalist), och flaxade ut i världen. Johan Ahlbäck åkte hem efter nio år. Hans längtan tillbaka blev för stark, och som de skriver på hemsidan från Smedjebackens kommun (http://www1.smedjebacken.se/kultur/ahlback/doc/ahlback): "...han ville återfinna sin motivvärld".
Hm. Nog är det ofta så. Uppväxten på en ort sätter djupa livsspår. Övertygelsen i mitt arbete är att jag kan berätta något om mitt Arjeplog. Det är där Laisvall kommer in. Det är det annorlunda i min uppväxt, det jag sökt och försökt utforska i andra länder som vuxen, som fanns där. Ja, kan man undra, hur mycket finns inte att utforska? Gruvsamhället Laisvall var ett främmande element i mitt Arjeplog. Bara 38 km emellan, men så ohyggligt mycket längre emellan kulturellt. Hit flyttade människor som hade en annan bakgrund, till stora delar pratade andra dialekter och vars lojalitet låg bortom kommungränsen. Med tiden suddas gränserna ut.
Innan andra världskriget bröt ut reste Johan Ahlbäck i Europa och till Sydamerika. Se där, en internationell koppling mellan oss.
Tittar jag vidare i hans levnadsteckning fick Johan Ahlbäck också LO:s kulturpris, men 40 år före mig. Och han är, kommen från yttre regionen - gissar jag - starkt medveten om vad som finns i den regionala underklassens vegetation; sämre skolgång, sämre tillgång till maktcentra, mindervärdeskomplex.

Jämförelsen mellan konstnären och mitt liv går självklart i otakt - på många plan. Men det är det så lätt att känna fascination och glädje över Ahlbäcks livsverk. Han gjorde ömsinta, realistiska porträtt av människor. Hans verk från arbetsplatserna rör mig mest; den spännande färgsättningen och hur han skildrar rörelserna i arbetet. Om konstnären hade funnits i liv idag hade det varit fantastiskt få lyssna till hans röst och se honom i arbete.

Att jag får förknippas med Johan Ahlbäck kan bara utmynna i ett stort, varmt tack!
Jag känner mig hedrad och glad. Men jag är också glad för att min hemkommun Arjeplog omnämns, därtill tacksam för de i Laisvall som låtit mig arbeta med dokumentationen. (I mitt tacktal i Smedjebacken den 8 september omnämndes detta särskilt.)
Med priset känner jag en gemenskap med övriga pristagare och med den industriminnesatomsfär som präglar de årliga Ahlbäckdagarna.
Nästa år ska jag ställa ut bilder och visa film i industrilokalen Gamla Meken: Välkommen!

PS.
Särskilt tack till Kjersti Bosdotter som tog bilder när jag tog emot priset, men främst för allt stöd i ett dokumentationsarbete som periodvis varit tungt.
Tack till Åke och Lena Bergman för en trevlig avslutning på den fina dagen i Smedjebacken!

Länktips:
1. Läs mer om Johan Ahlbäck:
http://www1.smedjebacken.se/kultur/ahlback/
http://212.85.65.13/sevard/17johan.html
2. Om funderingar kring begreppet arbetarklass, Göran Greiders definition:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Arbetarklass
3. Om LO-priset - ett tacktal 2004: http://www.laisvall.net/del2/lopris2.html
4. Åk till Smedjebacken! Läs mer här: http://www1.smedjebacken.se/
5. Konstnären Torsten Jurell! http://www.jurell.com/ Han ställde nyligen ut i Moskva! Jag tänkte på honom och hans verk under dagen i Smedjebacken.

 
 
Tillbaka till första sidan.