Hundra år efter guldruschen
- moderna guldtider i mammutlandets Klondike

 

Dawson är en liten lysmask i vildmarken i nordvästra Kanada som tar vid bortom de förhärjade guldgrävardalarna - världsberömda trånga ådalar som Bonanza och Eldorado Creek.
Nu bor 2 000 här. För hundra år sedan var det 30 000.

Av Anna-Lisa Bäckman (text) Maria Söderberg (foto)

 
Klondike!
Stilla flyter Klondike ut i den mäktiga Yukonfloden. På stranden solar sig hålan Dawson i turism - och guld. Hundra år efter guldruschen har ett storbolag anlänt och startat en ny rusch. Sommaren 1998 skriver stans indianer på avtal om rätt till land minst hundra år för sent. Runt om vänder sig söndergrävda dalar mot himlen likt framslitna tarmar.
Här är det klassiska guldgrävarlandet i Kanadas nordvästra hörn, Yukon-territoriet, intill Alaska.
Trätrottoarerna bågnar i Dawson City, nu som förr. Avenyerna är samma lergropar som på sekelskiftets foton. Den eviga tjälen i marken, permafrosten, gör att bara ytskiktet tinar upp och blir den eviga leran.
Nu bor 2 005 själar här, mot 30 000 för hundra år sen. Den stora vadslagningen och spelet numera är att gissa exakta minuten för när Yukonfloden går opp om våren. Alla slår vad, det stora vattnet går och turistsäsongen tar fart precis som guldgrävarsäsongen. Inte ens storbolaget lyckas tina marken före april - sommaren är guldgrävartid som förr. Rinnande vatten oumbärligt för att få fram guldet, som förr.

 
Enstaka guldgrävare strävar på
Stan är en liten lysmask i vildmarken som tar vid bortom de förhärjade guldgrävardalarna - världsberömda trånga ådalar som Bonanza och Eldorado Creek.
Här och var, som vid Last Chance Creek, sista-chansen-bäcken, strävar enstaka guldgrävare på som förr, bara med större maskiner. Det moderna guldgruvebolaget Viceroy som slagit sig ner en bit bort på jungfrueliga sydsluttningar ovanför Klondikeälven har ny teknologi i viss mån och samarbetar med indianerna.
Dawson är också troligen världens sista hippiehåla. Ortsborna är stolta över sina hippies, numera gravt överåriga, och säger att stan är deras gamla kulturcentrum.
De flesta hippies verkar lika stadgade som stans indianer som räknar sex-sju prominenta ledande familjer.
Sourdoughs är de allihopa - surdeg är det gamla namnet på folk som stannat kvar sen guldruschens dar.
- Vi har lämnats med en osalig röra, förstörelsen av landskapet, säger Jon Magnusson, svenskättling och ordförande i Dawsons jubileumssällskap som står för hundraårsfirandet. Myndigheterna bryr sig inte om hur marken används, de bryr sig bara om att fisket inte skadas. Det skulle behövas mera restriktioner. Konstigt att Greenpeace inte kommer upp och protesterar. Undrar var dom och deras gelikar håller hus? Kanske längre norrut?

 
Blygsam startpeng för inmutning
Än idag finns ett litet inmutningskontor i Dawsons posthus. Alla inmutningar sker på statlig mark för en blygsam startpeng av tio kanadensiska dollar per inmutning. Guldgrävare från exempelvis USA och Nya Zeeland söker sig hit än för att man upplever att man får göra mera som man vill här än annorstädes med marken.
Stans surdegar håller på sina gamla utvaskade och söndergrävda inmutningar av trivselskäl. Det är deras arv, liksom. De bygger timmerkojor som sommarstugor i vad som ser ut som grusgroparnas Armageddon.
Dawsonbon Hans Algotsson kom hit från Vimmerby på 60-talet för att han gillar orörd natur. Gifte sig med en guldgrävarättling och bor med familjen precis intill Jack Londons hitflyttade timmerkoja. London som skrev "Skriet från Vildmarken" med motiv från trakten, är ett dragplåster men numera också kontroversiell. Yukonborna giller inte hans rasistiska syn på indianerna.
- Guldgrävandet har alltid varit en ren förlust för den stora massan. Mer guld går ner i jorden än opp. Klondike är till salu! utbrister Algotsson och sveper med handen över den armada av guldgrävarmaskiner - traktorer, caterpillers, grävskopor, vaskningsmaskiner - som alla är till salu. Det han säger har stöd i forskningen - få blev nånsin rika här. Nu går små enskilda guldgrävarfirmor i konkurs. Om tio år, spår Algotsson, finns inte några enskilda grävare kvar.
Han har varit utstakare för inmutningar i nutid. Han tar oss med till Last Chance Creek - efter vägen spökar skräpet från guldgrävaråren. De sista mudderverken i jätteformat lade av 1966. Somligt är nu klassat som industriruiner. Somliga höga sandkullar är bortsprutade av vattenkanoner i jakten på guldet. Förr höggs också skogen för att tina marken med eldar.


Lee Olynyk schaktar om jordlagren för att komma åt det guld som kanske lagt sig på berggrunden under sand och jord.

Lee Olynyk och en kompis gräver om Last Chance Creek där guldgrävarna senast var för 95 år sen. Nu schaktar de två kompisarna om jordlagren för att komma åt det guld som kanske lagt sig på berggrunden under sand och jord. För varje meter som lönar sig är det tio bortkastade meter - rakt ner.
Utanför deras guldgrävarkrypin samlas högar av mammutbetar. De sticker opp när man gräver - som jordens egna revben. De två karlarna har vid sitt schaktande stött på en urhäst som visade sig vara 26 000 år gammal. Nu en nationalrelik.
De två tjänar mindre på de gnuttor guld de finner än om de hade fast jobb. Men bökandet är en livsstil som en del ännu föredrar - man är fri från bossar.

 
Kulturcentrum för indianer
Dawson, själva stan, snyggar ständigt upp sig med stil. Kåkstan är läcker. Vid flodstranden reser sig ett nytt kulturcentrum för indianerna i plywood och nyfunkis - enda huset som bryter mot de låga viktorianska fasaderna.
Den kanadensiska regeringen har lovat att alla landets indianstammar ska få landrättigheter undertecknade till år 2 000 - i augusti 1998 är det Dawsonindianers tur att skriva under. De tillhör Han-folket som består av 800 individer i hela världen, varav 450 i Dawson. De har förhandlat om sin mark i 25 år.
Avtalet innebär bland annat att cirka en fjärdedel av stan blir indianägd samt inalles omkring 1 600 kvadratkilometer mark i olika plättar utanför. Allt blir helt styrt av indianerna. De räknar med olika gas- och mineralmyndigheter som ska ge pengar. Redan nu går det bra för dem - de är största privata arbetsgivaren i stan inom bland annat byggbranschen.
Hövdingen Steve Taylor tror inte avtalsdagen innebär någon magisk förändring. En verklig förändring tar 25 år till, minst.
- Klondike - det kommer från ett indianord, Tr´ondek, som de vita inte kunde uttala, säger Marion Roberts, socialarbetare och en av stans medelklassindianer. Hon ser sprit och knark som drabbar indianerna mer än andra som en följd av historien.
Den gången för hundra år sen fick indianerna flytta på sig från sin sommarfiskeplats Tr´ondek och de förödmjukades och fick sin kultur bortpiskad som alla indianer i Nord-Amerika.
Hon är en kulturkvinna som med bultande hjärta för några år sen tog initiativ till att indianerna återigen samlas till stora fester i traditionell stil. De har blivit en stor framgång.
Första nationen i Dawson - First Nation People, så kallas indianer i Kanada nu - har samarbetsavtal med guldgruvbolaget Viceroy som sedan drygt ett år tillbaka bryter några mil utanför Dawson.


Bolaget Viceroy är Yukonterritoriets största arbetsgivare med 150 säsongsanställda.

En svart björn lufsar på vägen till den moderna guldgruvan - ett dagbrott på 30-40 hektar av totalt 11 000 hektar statlig mark som bolaget får bryta på.
Den lösa brungula berggrunden sprängs och breds ut i fåror på stora planer, likt åkrar, där malmen besprutas med en blandning av bäckvatten och cyanid så att guldet frigörs. Metoden är gammal men används för första gången i Nord-Amerika här vid North Fork, och för första gången på permafrostmark.
Vad händer om vätskan med giftet rinner ut i Klondike nedanför gruvområdet - Klondike som Dawson tar sitt dricksvatten från? En del stadsbor ängslas. Bolaget försäkrar att en botten av dubbel plast under den besprutade malmen hindrar allt läckage. Hövding Taylor är lugn. Redan nu har han med medarbetare fått in många indianer på jobben hos Viceroy.
Något fack finns inte hos Viceroy och personalchefen stönar av lättnad vid blotta tanken på fackets frånvaro. Bolaget, som helst vill hållas i Nord- och Sydamerika, för att man där räknar med socialt lugn numera, är redan Yukonterritoriets största arbetsgivare med 150 säsongsanställda. Man kan bryta på platsen i sju år och sen räknar man med att gå in på indianmark. Allt enligt avtal. En del mark återställs och nyplanteras med vide.
Bolaget säger sig sälja sitt guld till högre pris än världsmarknadspriset, som nu är lågt.

I hela Yukonterritoriet, i övrigt arbetslöshetsdrabbat, bor idag totalt 35 000 människor på en yta större än Sveriges.
Runt 100 000 rycktes med av guldfebern 1898 och sökte sig till Klondike sen indianen Skookum Jim, hans syster Kate Carmack och hans vita svåger funnit guld vid Kaninån - det som blev Bonanza! Lämmeltåget av guldsökare nådde Alaskas kust för att sedan försöka ta sig över Chilkootpasset, eller över Vita passet, och vidare. Och uppför och nerför Yukonfloden, som är farbar bara sommartid. Många kom inte längre än till Dyaea, en numera försvunnen hamnstad invid Skagway i Alaska.
Dyaea är idag en nutida andeplats, öde och skön. På en gravplats bland höga träd vilar de som dog i ett snöskred i Chikootpasset, några namn verkar svenska. I passet längs stigen är idag gamla kängor från guldruschens dar historiska skatter som inte får röras.

 
© text: Anna-Lisa Bäckman
Om ni citerar ur texten, var vänlig ange hemsida www.laisvall.net
En variation av texten har tidigare publicerats i Dagens Nyheter augusti 1998, Piteå-Tidningen 1999 och i finlandssvenska Ny Tid 2001.

 
 
Tillbaka till första sidan.