"Laisvallgruvan är ett tvingande behov"
 

Allt får ta sin tid.
Verkligheten, alla sorters verklighet öppnar sig för fotografen och reportern Maria Söderberg. Hon är en väntare och en återvändare, alltid ödmjuk att lägga något nytt till sin berättelse om en människa, en by, ett krig, ett ögonblick.

Av CECILIA AARE
Texten har tidigare varit publicerad i Sydsvenska Dagblandet
(29/8-02)

Sista passet i gruvan. Ljuset från en dieselbil blandas med skenet från Iwan Morsunds pannlampa och kamerablixten. Denna midsommarstund i Laisvall 2001 möter betraktaren med slutpunktens obönhörlighet och rembrandtsk ljusmagi. En epok dokumenteras och bilden är bara en av många i det fleråriga uppdrag Maria Söderberg gett sig själv.
- Ska man göra något bra, måste man vara på plats. Se själv. Allra bäst är att återvända - efter två år, fem, tio. Kanske krävs en hel livstid för att begripa.
Vi banar oss väg uppför en knagglig skogsbacke med sittvagn, matsäck och Lars, tre år, som springer bredvid och stolt svänger hinken han just fyllt med stenar och vatten. Här, i Stureby i södra Stockholm, bor Maria Söderberg med man och två barn.
Aprilsolen slösar sommarvärme. Hon tar sats med vagnen medan hon klär sin önskan i ord:
- Det ultimata vore om något av mina barn ville fortsätta mina berättelser. Åka till Afghanistan eller Laisvall för att ännu en gång skildra familjerna jag mött.

 
Det finns en vardag överallt
En blandning av ödmjukhet och envishet tycks prägla denna 43-åring som tidigt valde att öppna dörrar med kameran i stället för att ta sin socionomutbildning i bruk. När jag i höstas hörde henne föreläsa för journalistikstudenter fascinerades jag av hur hon söker upp de miljöer hon redan dokumenterat: "Stämde mina första intryck?" "Vad hände sedan?" På nytt och på nytt vill hon veta. Om afghanska flyktingar, vitryska bönder, prostituerade i S:t Petersburg eller bergarbetare i Norrbotten.
- Möjligheten driver mig, säger hon när vi slagit oss ner på en stenhäll och packat upp matsäcken. "Det är möjligt", tänker jag ofta. Lusten att berätta räcker som utgångspunkt: Jag kan berätta, jag ger mig möjligheten, jag kämpar mig till att få berätta.
Även om hon ofta åkt till konfliktområden är det inte kriget eller den privata tragedin i sig som hon vill förmedla. Under alla resor hon gjorde till Afghanistan på 80-talet tog hon till exempel inte "vid fronten-bilderna", de som säkert hade gett henne bra betalt. I stället dokumenterade hon kvinnor och barn, flyktingar och krigsskadade. Som kvinna fick hon tillträde till en värld manliga korrespondenter stängs ute från. Hon fick möta ansiktena bakom slöjorna, livet i hemmen där det var kvinnorna som bestämde och höll ihop.
- Mina berättelser handlar om människor, ofta om människor i vardagliga situationer men under utsatta omständigheter. Jag vill berätta om vardagen i krisens närhet, säger hon. Det är ju just vardagsaspekten som gör att mottagaren kan känna igen sig! Mamman som har förlorat sin dotter i S:t Petersburgs knarkträsk, kan vi lära oss något av henne? Ja, jag tror det. Sorgen är densamma som hos oss, liksom viljan att leva vidare - trots allt.
- I de mest traumatiska situationer måste mat lagas, måste det lilla livet levas.
Lars har nu blivit så trött att en sovstund vore på sin plats. Hans mamma försöker få vagnen att framstå som inbjudande. Men åka vagn och vila är det sista Lars vill. Han protesterar med allt högre decibelstyrka. Jo, överallt måste någon stå för vardagens omsorger.

 
"Julia blev 16 år"
Maria Söderbergs vilja att engagera sig väcktes under gymnasieåren i Piteå men tog sig till en början inte journalistiska uttryck. När några av hennes klasskamrater började missbruka narkotika förstod hon ingenting.
- Jag var blyg och konflikträdd, ville att allt skulle vara mysigt.
Redan då hade jag ett socialt intresse men begrep att det här var inte så enkelt som att "det var samhällets fel". De som knarkade var ju de starka personligheterna, de som kunde göra val, inte några "offer".
Hon började arbeta med upplysning om narkotika och är än i dag aktiv i Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.
Långt senare, i slutet på 80-talet, besökte hon S:t Petersburg för att visa en rysk publik sina bilder från Afghanistan. Då kom hon i kontakt med chefen för stadens narkotikapolis. Hon fick följa honom i hans arbete och mötte unga kvinnor som både missbrukade och prostituerade sig. Engagemanget från Piteåtiden kunde få sin fortsättning. Sedan dess återvänder hon två gånger per år.
- Varje gång träffar jag samma knarkare, samma ungar och samma mammor som är lika förtvivlade.
1998 fick hon komma hem till 16-åriga Julia och hennes mamma. Några veckor senare dog Julia av en överdos. Maria Söderberg lyckades få modern Tatiana Murtazina att skriva en berättelse om Julia och sig själv. Och hon fick till stånd en fotoutställning. I förordet skrev hon: "Den här utställningen tillägnas Julia. Rubriken 'Narkotika mördar' må vara brutal. Men narkotikamissbruket är ingen skönsaga. Kvar där ute i källare och i lägenheter finns Diana, Larissa, Sergej, Ivan och Serjozja."
För dem och deras familjers skull fortsätter Maria Söderberg att dokumentera och rapportera. Som journalist och fotograf men också genom att göra undervisningsmaterial till S:t Petersburgs skolor.
- När jag fotograferar människor som injicerar droger frågar jag mig själv: "Ska jag verkligen dokumentera det här i stället för att ingripa?" Sedan tänker jag att det här måste ändå berättas. Men allt vilar på att jag är långsiktig.
Medvetenheten om vart drogmissbruk kan leda är fortfarande låg, både bland föräldrar och ryska myndigheter. Men Tatiana Murtazina har fortsatt att skriva och ingår i dag i ett föräldranätverk mot droger.

 
Med Kapuscinski till Pinsk
Maria Söderberg reser ibland ensam, ibland tillsammans med en skribent, till exempel maken och frilansjournalisten Anders Sundelin. Ofta skriver hon själv. Hon har gett ut böcker och skrifter, haft utställningar och vänt sig än till en svensk allmänhet, än till människor i de länder dit hon återvänder. Ett politiskt engagemang går ofta hand i hand med hennes sociala nyfikenhet. När hon och Anders Sundelin 1981 började intressera sig för afghanerna - inte minst alla dem som tvingats på flykt efter Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan - förvånades hon över den svenska fredsrörelsens inställning.
- Man talade om fred, men på ett abstrakt plan. Många vände bort blicken från verkliga konflikter. De vägrade att se vad som hände i Afghanistan, kanske för att folket där hade "fel" fiende.
Jag undrar hur Maria Söderberg har råd med sina resor. Svaret är att hon inte har råd. Hon kan i efterhand få inkomster genom att sälja bilder och texter till olika publikationer eller hitta organisationer eller föreningar som vill bidra. Annars tar hon lån. På något sätt får det gå.
Hon tycks inte heller vara rädd för att resa i länder fjärran svensk trygghet och säkerhet. Men när Lars av sin pappa lyfts en och en halv meter upp i ett träd på radhustomten, då får hon panik.
- Ta ner honom, mitt hjärta stannar! skriker hon.
Lars leende låter ana ett försiktigt trots.
Vi sätter oss på den minimala verandan för att titta i fotopärmar. Just nu samlar Maria Söderberg material till tre böcker: en om knarkmissbrukare i S:t Petersburg, en om Laisvallgruvan och en om livet i och kring den vitryska staden Pinsk. Där finns Europas största sammanhängande träskmarksområde. Återkommande besöker hon ett antal människor - lärare, gamla kolchosarbetare, ett ungt par vars bröllop hon dokumenterade för några år sedan och som nu ska försörja sig på gurkodling.
- Många av dem blir lyckliga bara av att jag kommer, att jag intresserar mig för hur de lever, hur släktingarna mår, hur det ska gå för barnen.
När Lars var några månader gammal tog hon honom och en svensk barnmorska med sig och släpptes in på en förlossningsklinik där utländska reportrar aldrig tidigare satt sin fot. Hon förevigade denna speciella kvinnovärld inklusive ett antal födslar och funderar nu på att söka upp mödrarna för att se hur det har gått för dem.
Parallellt med sina uppdrag som fotograf och skribent är hon engagerad i solidaritetsarbetet mot det politiska förtrycket och för mänskliga rättigheter i Vitryssland. Hon deltar i insamlingar, upprop, är med och producerar skrifter och utställningar. Återigen långsiktigheten, det idoga stretandet.
Intresset för Pinsk började med att Maria Söderberg hörde journalisten, författaren och världsresenären Ryszard Kapuscinski tala vid Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 1995.
- Hans sätt att resa och ta god tid på sig är ett ideal för mig. Han sneglar inte på vad andra har tyckt om en plats utan gör sina egna iakttagelser.
Hon fick för sig att hon ville gå runt i Pinsk tillsammans med Kapuscinski, som föddes där när staden var polsk, och Kapuscinskis svenske översättare Anders Bodegård.
- När jag kom med mitt förslag i Göteborg bara log han. Sedan bearbetade jag honom med hjälp av översättaren i två år.

 
Kollektivberättelse om gruvan
Färskast bland denna återvändares projekt är blygruvan i Laisvall.
- När beslutet togs om att lägga ner Laisvallgruvan kände jag ett tvingande behov av att dokumentera den och alla som arbetat där. Jag växte upp i Arjeplog, bara 40 kilometer bort. Naturligtvis måste jag beskriva vad som hände i min egen hembygd!
I flera månader arbetade hon utan finansiering, sedan fick hon äntligen intresse och pengar från länsstyrelsen i Norrbotten, Metall och Arjeplog kommun. Hon har gett sig själv tiden fram till 2004 att följa bergarbetarna, deras familjer och inte minst gruvan, som ska vattenfyllas. Den blivande boken tänker hon sig som kollektivberättelse där ämnen som arbetsmiljö, facklig kamp, ledarskap men också sjukdom och mobbning har sin givna plats.
Eftermiddagen börjar lida mot sitt slut, Maria Söderberg har mycket att hinna. Utöver alla kortare uppdrag hon arbetar med (för familjeekonomins skull) behöver hon förbereda morgondagens middag då en grupp ryssar kommer på besök. En är konstnärinna, en annan, hennes vän narkotikapolisen från S:t Petersburg. Han samarbetar i dag med Stockholms stad i sitt envisa arbete mot drogmissbruk. Maria Söderberg har varit med om att förmedla kontakten till Sverige men vägrar se det som att hon "hjälpt" honom:
- Den största drivkraften finns inom varje människa. Jag tror inte på att man kan göra så mycket för andra - annat än genom att bara vara.

Cecilia Aare är frilansjournalist och lärare i journalistik vid Södertörns högskola.
cecilia.aare@sh.se

Reportaget om Ryszard Kapuscinski kan läsas här:
www.vitryssland.nu/kapuscin.html

 

AKTUELLT:
8 oktober 2002-15 maj 2003
Utställning Rädda Barnen, Torsg. 4, Stockholm
3xAfghanistan: Tre fotografer - Tre möten - Tre decennier Fotograferna Kärsti Stiege, Maria Söderberg och Eva Wernlid har besökt Afghanistan under varsitt årtionde. De berättar var och en sin personliga historia om mötet med landet och folket under -70, -80 och -90-talet.
Öppettider from 9 oktober: mån-fre 9-17, även måndagar (okt-nov, mars-april)
kl.18.30-21, fri entré

 
 
Tillbaka till första sidan.