Laisvall Juli 2001. Maria Söderberg, född och uppväxt i Arjeplog.
Första reportaget från Laisvall 1984 för Radio Norrbotten.
Foto Carrie Söderberg.

Presentation: Laisvall - liv och gruva
Juni 2001
 

Med arbetsnamnet "Laisvall - liv och gruva" dokumentar jag under 2001 till 2004 blygruvan och samhället Laisvall.
I första hand består dokumentationen av fotografier, i andra hand av intervjuer. Tyngdpunkten ligger i själva gruvarbetet och de som utför detta. Men en gruva är mer än underjordsarbete. Här finns ett anrikningsverk, ett kontor, verkstäder, en facklig expedition, städare - och numera - även entreprenörer inom främst transport.
Min dokumentaion av Laisvall görs på frilansbasis, uppdraget är mitt eget.
Boliden AB har gett mig tillstånd att obegränsat dokumentera gruvan och alla de verksamheter som hör samman med driften.
En planerad utställningsdel sker i samarbete med Silvermuséet i Arjeplog. Om det är möjligt kommer utställningen att öppna juni 2002.
Finansiering? Ja, för närvarande (juni 2001) skriver jag fondansökningar och försöker placera reportage och bilder i tidningar, tidskrifter och radio. Arbetet kan tyvärr inte utföras på heltid, snarare "kvartstid", men utslaget på en längre tid blir det ändå en ansenlig mängd timmar. Jag är oerhört tacksam över att få en så unik chans att skildra min hemkommun.
 

Ansökan och rekommendationsbrev från Silvermuseet.

 
Vad kommer att hända?
Syftet är inte enbart att dokumentera nedläggningen av laisvallgruvan den 1 oktober 2001. Jag tänkte foga samman tidigare material från 1991, 1992 och 1993 då jag under olika perioder fotograferade inför bl a en utställning. Dessutom kanske det finns något som kan användas från mitt första gruvbesök 1984. Då gjorde jag ett längre reportage för Norrbottensradion.
Tiden efter stängningen kommer att skildras. Mitt intresse för vad som ska hända är stort. Vad kommer att ske med alla som ägnat så stor del av sitt liv till gruvan? Kommer de som vill att vara kvar? Hur många får ett nytt arbete inom kommunen? Hur kommer det framtida gamla gruvområdet att se ut? Ska laven vara kvar?

 
Det främmande Laisvall
Min nyfikenhet på Laisvall hade egentligen väckts långt tidigare. Jag är född och uppväxt i Arjeplog, knappt fyra mil från Laisvall som ligger inom samma kommun. Ändå var gruvsamhället lika långt bort som ett Burträsk eller ett Storuman. Här fanns inga släktingar. Få bekanta. De jämnåriga som jag så småningom kom i kontakt med på Kyrkholmsskolans högstadium var främmande fåglar till namn och utseende. Deras föräldrar arbetade ofta i gruvan, en industri med mörka och hårda förtecken som få berättade något om. Vad fick man veta som barn och tonåring? Möjligen om den hemska olycka där en skolflicka klämdes ihjäl i en hiss vid ett studiebesök, att gruvarbetare arbetade i skift och där många aldrig såg dagsljus eller om doktor Wallquist som var företagsdoktor men inte tog itu med silikosfallen.
Vi "plassare", arjeplogare, hade respekt för de från Laisvall. Men särskilt nära varandra kom vi inte. Efter skoldagens slut åkte de i den blå bussen tillbaka till sitt. Vi höll oss till vårt. Idrottutbyte och skoldanser utgjorde förstås en chans till träffar (jodå, visst försökte man tjuvringa och flirta med laisvallgrabbarna, men inte blev det så mycket av det) men skillnaden var fortfarande stor.
Jag lämnade Arjeplog för gymnasiet i Piteå 1976 och 1978 fortsatte jag till Stockholm. Men jag kom ofta tillbaka till Arjeplog. Efter avslutade socionomstudier och påbörjad journalist- och fotografkarriär lockade hemortens industri. Nu kunde jag komma dit som reporter.
Så med jämna mellanrum har jag stått där på parkeringsplatsen framför den barackliknande kontorsbyggnaden och knackat på. Ibland med en reporter eller författare (som med Kurt Salomonson 1991), men oftast ensam i egenskap av fotograf och (ibland) skribent.
 

Om boken "Grottorna" från 1956

 
Undanskymd roll
Jag har fortfarande svårt att förstå varför Laisvall, dess invånare och gruvindustri, haft en så undanskymd roll i kommmunens historieskrivning. Utan gruvepoken i Laisvall hade Arjeplog med stor sannolikhet ingått i en större kommun.
När Piteå domsaga den 27 april 1941 föreslog Arjeplogs kommunfullmäktige att "... sammanslås till ett tingslag" med Arvidsjaur socken avböjde kommunalnämnden "på det bestämdaste".
Deras skäl var att Bolidens gruvaktiebolag redan satt igång med arbetet vid blygruvan i Laisvall och att bolaget "...beräknar, att uppbygga ett samhälle för 2 000 personer, så att man kan förutse att befolkningen om några år kommer att öka med upp till 50%".
Samhället Laisvall blev också mer en angelägenhet för bolaget, mer än för kommunen. Vid sidan av småbrukarsamhällena omkring föddes i rask takt en ny bosättning baserad på industriproduktion. Något motsvarande fanns inte i Arjeplogs fjällvärd. De infödda arjeplogarna gjorde möjligen ett gästspel i gruvan (min farbror Folke Söderberg var t ex en av dem), men i huvudsak kom arbetskraften från gruvsamhällen i Norr - och Västerbotten samt Rönnskärsverket. Deras släktband och rötter såg annorlunda ut. Först under 1980-talet förändras bilden och fler och fler arjeplogare söker arbete i gruvan.
Läs bara vad Lars Holmgren berättade för mig 1993, tidigare gruvfogde, och född och uppväxt i Marielund, Arjeplog kommun:
"Jag började 1960 och arbetet inom Boliden blev min första fasta anställning. På den tiden var det ingen från Arjeplog som arbetade i Laisvall. Det var något främmande över gruvan, det fanns en rädsla hos den gamla befolkningen. Än idag är det många arjeplogare som inte ens varit till själva samhället Laisvall."
Och vidare:
"Först de senaste åren har folk i Arjeplog kommun börjat intressera sig för gruvan. Det är ju Laisvall som fött dem under alla år".

 
Stolta och kunniga
Min syn på den mörka och tunga gruvarbetarvärlden har - milt utryckt - nyanserats under besöken. Det finns en stor yrkesstolthet i Laisvallgruvan. Sammanhållningen är stark. När jag arbetade med dokumentationen 1992 och 1993 intervjuade jag Mikael Rekonius, då kartör, och med 13 år bakom sig i gruvan. Hans far Reini Rekonius kom från finska Karelen som flykting under kriget och började arbeta i gruvan 1955.
"Det finns ingen bättre gruva på jorden. Inte ens Malmberget kan konkurrera med Laisvall. Här sker en ständig utveckling. Var har datastyrd planering, unik i världen. Laisvall får ofta fungera som pilotgruva för till exempel borrutrustningar. Berggrunden är stabil och fast".

 
För er som vill veta mer hänvisar jag till litteratur, länktips och bilder. Denna hemsida kommer med tiden att utökas med mer material och jag kommer fortlöpande berätta om projektet "Laisvall - liv och gruva".
 

En kort presentation:

Maria Söderberg, född och uppväxt i Arjeplog. Idag bosatt i Stureby söder om Stockholm. Föräldrar bosatta i Arjeplog (far Max är född och uppväxt i Bellonäs vid Uddjaurs strand, och min mor Elsa kommer från Arbrå i Hälsingland).
Gick treårig gymnasieutbildning i Piteå; första året naturvetenskaplig linje och följande två år samhälls- vetenskaplig linje.
Högskoleexamen som socionom 1985 vid Stockholms universitet. I huvudsak därefter arbetat som fotograf och journalist med eget företag. Engagemang och produktion i länder som Afghanistan, Indien, Ryssland och Vitryssland.
Jag har en två år yngre bror, Magnus. Han bor på en underbar bondgård med sin Katarina och tre pojkar utanför Katrineholm och arbetar som avdelningschef på Luftfartsverket i Norrköping.
Besöker ofta Arjeplog och inte minst mina föräldrars timrade stuga vid Uddjaur, tjugo meter från vattnet. Jag är ingen ivrig fiskare, även om jag försöker använda kastspöt ibland, men kör gärna båt. Sommarnöje är läsning, matlagning till släkt & vänner, umgås och sitta på bryggan och tänka ut nya projekt. Finner njutning i kortare fjällturer; tycker om att ligga på en stenhäll på kalfjället och blicka upp mot himlen."

Jag har besökt följande gruvor:

  • Sulitjelma 1985.
  • Kolgruva Baluchistan 1988. Reportage i Afghanistan-Nytt 1989.
  • Zink- och blygruva i Leninogorsk, Kazakstan 1994. Reportage Dagens Nyheter och tidningen Vi.
  • Saltgruva (nedlagd, numera museum) 1997, Krakow, Polen.
  • Guldgruva, Yukon, Kanada 1998. Reportage i Dagens Nyheter.

 
 
Tillbaka till första sidan.