Fikapaus 1993
 


Fikapaus. Verkstaden, rörbänken under jord och i anrikningsverket september 1993.

 
"Jag ligger inte vaken om nätterna och grubblar"


"Vem som sitter på trumpeten där uppe spelar mindre roll". Nedtecknat samtal med Sune Norberg, 50 år, förman, juni 1993.

"1968 kom jag för första gången till Laisvall som bergarbetare. Jag arbetade på ackord med handhållen borr. Det var tungt och en hel del fick skador av alla skakningar. Aggregaten till borrarna började komma vilket kom att förändra arbetet mycket.
Efter två år lämnade jag gruvan och arbetade i Delsbo i Hälsingland som skogsarbetare mellan 1970 och 1972.
1972 kom jag tillbaka till Laisvall som bergarbetare. Efter ytterligare två år blev det fast anställning som bergarbetare.
Sedan 1979 började jag som förman. Jag ansvarar för brytning och transport i mitt skift och leder arbetet för 23 man. 13 är sysselsatta med brytning och 10 arbetar med transporter. De på transportsidan turas om att köra lastmaskin och truck. Det blir enformigt annars och kroppen far illa. En av dem kallas rensare, det är en förare som måste kunna allt i transportväg och vara beredd att rycka in överallt för att städa i orterna.
Av de 13 som är i brytning är halva stykan flexibel. Det innebär att jag kan kasta om arbetsuppgifterna inom gruppen. Arbetsmomenten är laddning, bergstärknin, skrotning och borrning. Tidigare fanns det en hierarki inom bergarbetet som sa att skrotning var den mest kvalificerade uppgiften, därefter kom borrning och sist laddning. Den rangordningen har vi arbetat bort idag. Idag är ingen enbart borrare eller laddare.
Ingen känns bättre än den andra.
Det är sällan som alla 23 i är på jobbet. Det är som regel två som är borta på allt från sjukskriving, semester och pappaledighet.
När det var goda tider var omsättningen på personal stor. Då var det svårare att få ett fungerande arbetslag. Idag är det lättare. Folk stannar länge och jag får en god personkännedom. Det blir mycket närkontakt. En del kan ju ha sjukdomar som gör att de inte kan sättas in var som helst. På skrotningen får jag inte sätta in folk som är bergrädda. De ska dessutom vara noggranna, ha stor ansvarskänsla och ett lugn. Om det skulle hända något får han inte gripas av panik. Jag har själv varit skrotare och vet hur det kan kännas om det blir ett okontrollerat ras.
Om du börjar känna rädsla måste du byta arbetsuppgifter.
Som bergarbetare får du en prövotid på något år för att se vilka uppgifter du passar för.
En del har kanske svårt att inse sina begränsningar, men de flesta känner snabbt sin bergkapacitet.
Du måste ha ett intresse för själva berget för att bli en bra gruvarbetare.
En nybörjare har det svårt här. Det tar minst ett halvår att arbeta in sig. Med de dåliga tiderna stannar folk längre. Vi har mycket välutbildad personal här i Laisvall. De vet pecis vad som gäller.
Det är en av orsakerna till att vi i maj månad slog produktionsrekord.
Jag är mest tillfreds med mitt jobb när det är flyt, allt går bra och när inget går sönder. Annars är jag stressad. Jag är i elden hela tiden. Det kan vara ett jävla svårt jobb att vara förman. Tidigare var det tre män som gjorde det jag gör nu. Till hjälp har jag en man som går förmiddag. Han har hand om dynamithanteringen och krossen.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka är all planering och rapportering datoriserad. En dag ställdes bara en dator ned här och vi förväntades kunna sköta den med en gång. Ingen här fick någon utbildning. De allra flesta av oss hade aldrig rört vid en dator. Ett tag körde vi både vårt gamla kortsystem och på data. Det var mycket krångel i början, men det redde upp sig och nu fungerar det mycket bra.
Jag börjar slita ont av skiftesgången. När jag arbetar förmiddag är mina arbetstider mellan 6.00 till 14.42 och eftermiddagsskiftet är 14.45 till 23.27. När jag jobbar eftermiddag stannar jag kvar på en timmes övertid för att skjuta.
Folk är inte skapta för att arbeta på nätterna. När klockan blir nio-tio på kvällarna vill jag gå och lägga mig och sedan stiga upp tidigt.
Det finns inget förslag om ändrat schema nu. Tidigare, när det var lägre produktionstakt, gick vi i tvåskift. Men det gäller ju att maskinerna ska utnyttjas på mesta möjliga sätt.
Det har ofta pratats om nedläggning, men jag har inte känt mig berörd av det. För min egen del är jag inte orolig. Företagsledningen har ännu inte sagt något öppet. När det går dåligt och tungt så har vi omorganiserat. Det kanske blir en ny omorganisation snart om det fortsätter gå dåligt eller så får några gå.
Det märks inte inget särskilt att Lasse Eriksson slutade. Vi går på i gamla fotspår och slog till och med produktionsrekord i maj. De stora cheferna börjar och slutar. Vem som sitter på trumpeten där uppe spelar mindre roll. Det är i själva gruvan som arbetet görs. En platschef här fungerar mest som springpojke mellan Boliden och Laisvall. Bara det sitter en vettig människa där uppe är jag nöjd.
Men personen Lasse Eriksson var mycket omtyckt i Laisvall. Han var född i kommunen och hade ett uppriktigt engagemang.
Om Lasse Eriksson hade varit kvar och gruvan lagts ned hade han nog sett det som ett stort misslyckande. Lasse Eriksson var glad och frispråkig.
Det var sjung i honom. Han kände alla.
Som chef i ett aktieägt företag kanske han var för frispråkig. Vi har ju inte fått veta allt. Vi vet inte om han var frispråkig för Laisvalls del eller för sin egen del.
Gruvan i Laisvall var tidigare ett evighetshjul. Nu kan det ta slut snabbt. Trelleborg vill ha betalt för sina investeringar. En skiftesomläggning kan bli av och då måste vi minska på personalen.
Arjeplogs kyrkoherde Christer Svensson var nere i gruvan och praktiserade en tid. En sen eftermiddag tog jag honom runt och visade gruvan. Så frågade han om det inte fanns någon plats där det var möjligt att hålla gudstjänst i gruvan, där det var högt i tak och där akustiken var bra. Jag hade svårt att ta hans förfrågan på allvar till en början, men jag spelade med och sa inget, trots att jag tyckte det var litet märkligt. Jag tog honom runt till olika platser och till sist hittade vi ett bergrum med en takhöjd på 20 meter. Kyrkoherden tog upp sedan upp saken med Lasse Eriksson. Han ville att salen, som vi döpte till katedralen, skulle kunna användas till gudstjänst. Lasse tände direkt på idén och katedralen blev ett förspel till det 50-årsjubileum som han planerade skulle bli en stor fest. Katedralen skulle ju också kunna användas till annat, som det här med musikevenemang.
Jag var den som arrangerade med skrotning och ställde samman salen. Lasse Eriksson "beskyllde" mig senare för att vara den som dragit in gång det hela - jag fick bland annat ett stort kort av honom om det till min 50-årsdag - men det hade nog blivit av ändå. Men jag tycker att det blev en bra sak.
På min fritid fiskar jag, men jag är ingen sportfiskare. Det blir till husbehov. Jag har två norrbottensspetsar som jag jagar med. Hundar är ett stort intresse/hobby för mig. En hund sålde jag till Kanada för utställning och litet jakt. Jag jagar i Vaxborg, där min mor är ifrån.
Där har jag också en stuga som jag offrar min fritid på. Ibland är jag där ensam, det är skönt att koppla av från allt. Kanske flyttar jag dit helt och hållet en dag med min fru. När jag är ledig tänker jag ofta på jobbet. Med åren blir det allt svårare att koppla av, men jag ligger inte vaken om nätterna och grubblar. Jag har en god sömn.

© Maria Söderberg
Från 3/6 1993

Om texten citeras, ange källa, och kontakta mig helst innan.

 
 
Tillbaka till första sidan.