Thomas Nilsson, som numera bor i Piteå och arbetar som pyskolog, på utställning i Laisvall den 22 september tillsammans med dotter och fru Birgitta. Om besöket skriver han är i sitt brev bl a: "Är man i verkligheten kan man arbeta med det".

 
"Jag får en känsla av att lite är gjort, men jag kan ha fel"
 

Kära Maria,

Tänk vad livet är förunderligt. Jag fick ett telefonsamtal från en Anders Lindehag som vill köpa mina tjänster för att utbilda hans medarbetare i Piteå kommun. Han ville att jag ska skräddarsy en utbildning för den personal som arbetar på olika gruppboende i kommunen som handlar om psykiskt störda missbrukare. Ett intressant uppdrag som jag tror att jag har kunskaper och erfarenheter att erbjuda dem. Jag undrade länge vem det var jag talade med. Namnet lät så bekant. Till slut så frågar han om min syster som han känner, förstås. Då kommer jag på det, Tage Jokis son.

Jag vill tacka dig för att du ringde och berättade om Laisvalldagen den 22 september. Det var en mycket givande och spännande dag!
Mycket folk. Många bilder var det! Många samtal blev det. Många minnen framkallades. Många undringar inför framtiden blev det.
Kanske är det som upptar mig mest just nu, konstigt nog. Jag tror att jag vet vad det beror på. Innan du drog in mig i detta projekt så var Laisvall för mig en minneskonstruktion. Ett samhälle jag bott i och vistats med i mitt minne under lång tid. Nu efter ett antal besök och möten med människor där så är byn levande igen. Jag har "redigerat" mitt minne genom dessa besök och samtal med dig och andra i Laisvall. Det är en intressant process för mig som psykolog.
Vad händer efter den första november? Hur ska det gå för alla människor jag känner i Laisvall? Med husen? Gatorna? Konsum? Kan Laisvallborna bita sig fast och hitta någonting meningsfullt att göra som genererar pengar och försörjning?
Jag tyckte att jag mötte två olika framtidsscenarios. Det ena var hos dem som har arbete utanför Boliden AB och pensionärerna jag talade med. De skulle absolut inte flytta. Vardagen skulle nog rulla på ungefär som nu.
De har en gång valt att stanna i Laisvall och skälen till de valen har inte förändrats. Oron hos dessa människor var om Konsum blir kvar? Var ska vi tanka? Kommer plogbilen att skyffla undan snön? Den andra var hos de unga människor som arbetade åt Boliden. Till skillnad mot sommarens möten då jag upplevde en sorts förnekelse över att gruvan försvinner så var man nu mer realistisk. Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Det är ca 20 - 25 år kvar till pension. Hur ska jag försörja mig? Kan jag bo kvar? Vad finns det för alternativ? Jag fick en bild av några redan förberett sig. Sökt jobb inom vården. Pratat med Af om utbildning och jobb. Pratat med Boliden om förflyttning etc. Jag tyckte mig ana en stigand oro över framtiden. Det uppskattade jag. Jag arbetar och försöker leva efter devisen "var i verkligheten, inte i tron om hur verkligheten ser ut". Är man i verkligheten kan man arbeta med det. Tro och fantasi är knepigt att bearbeta. Jag fick också en känsla av att dessa framtidsplaner och oro inför framtiden var någonting som man inte diskuterade öppet. Men med mig var det OK att göra det. Det är inte bra. Kraften finns i att dela med sig av sin oro och sina tankar om framtiden. Kraften finns i att tillsammans vara kreativa och gemensamt arbeta för förändringar. Här har facket, af, Boliden och kommunen ett viktigt arbete att genomföra.
Jag får en känsla av att lite är gjort, men jag kan ha fel.

Vi hörs!

Hälsningar Thomas

E-post till Thomas Nilsson är: thomas@spelinstitutet.se

 
 
Tillbaka till första sidan.